Med anledning av att det inte har funnits en "allmän frågelåda" på min blogg, så finns det en sådan nu.
Här kan du ställa frågor som rör den kristna tron.
Jag gör inte anspråk på att ha svar på allt, men är öppen för alla frågor!
Väl mött!
torsdag 20 augusti 2015
måndag 17 augusti 2015
Därför blev jag kristen - Kapitel 4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Här
klargör jag min syn på några av de största frågorna i livet, har
du läst mina övriga tre (1 ,2 ,3) föregående kapitel så vet du
något om hur jag såg på detta tidigare. Jag kommer inte ge en
uttömmande syn på var och en av dessa områden, utan kortfattat ge
en överblick av de stora frågorna i livet.
Min kristna syn på människan-
Hon är en formskön skapelse, planmässigt, kärleksfullt och ytterst noggrant skapad av Gud. Adam och Eva är våra tidiga förfäder som vi härstammar från. Människan gavs intelligens, för Adam fick ge namn åt alla djuren vid den tiden. Människan gavs ansvar, för Adam och Eva skulle bruka och bevara Edens lustgård. Människan gavs förmågan att föda barn och uppfylla jorden. Människan gavs en optimal chans till gemenskap med sin Skapare, men valde ensidigt att avsluta denna gemenskap där och då.
Människan idag är vilsegången, hon söker mening med livet, lycka och evig ungdom. Hon famlar i mörkret andligt sett och vet inte var hon finner svaret på de stora frågorna: Varifrån kommer vi? Varför är vi här? Finns det ett syfte med människan? Vem har i så fall bestämt det syftet? Vart är vi på väg? Är döden det definitiva slutet för människan eller finns det en fortsättning efter döden? Om det finns en fortsättning efter döden: Var är då den och hur kommer den fortsättningen då att vara? Den glada nyheten är att svaret är givet, meningen finns, behovet är besvarat: Jesus Kristus är svaret! Här avvisar flera människor tanken på mening, lycka och kärlek så snart Hans namn nämns. Utan att göra ett djupt bibelstudium om denne Jesus, Guds enfödde Son, vill jag ändå säga något om Honom. Jag låter Jesus själv få säga det jag tänker på:
"Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,"
Johannes 11:25
Min kristna syn på livet-
Livet är en gåva från Gud, och den gåvan gives bara en gång. Det är nämligen människans lott att en gång födas och sedan dö. Livet fortsätter sedan i efterlivet och där kommer tillvaron avgöras om det blir himlen eller helvetet. Gud vore orättvis om Han aldrig ger människan en ärlig chans att få veta Vem Han är, och vad Han vill. Gud har lovat att ge varje människa en tid då Han söker henne, och hon i bästa fall accepterar Jesus som sin personlige frälsare. Livet är en unik gåva, det är dig redan givet, men ansvaret för innehållet är ditt.
Förvalta det väl, för en dag skall vi göra räkenskap för hur vi förvaltade våra liv.
Här vill jag flika in ett citat ur boken "Din stund på jorden" som innehåller ett utav Vilhelm Mobergs (F. 1898 -D. 1973) mest tidlösa och älskade citat.
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Det kan verka märkligt att jag väljer att citera en sekulär skrift, men det ställer människan i sitt rätta position på jorden. Du lever inte för evigt här, och har ett ansvar gentemot Gud, det är att leva med Honom.
Min kristna syn på Gud-
Gud är alltings Skapare. Utan Honom vore ingenting till, och utan Honom vore vi ingenting. Han är evig i sin existens bakåt i tiden, och framåt i tiden, och när tiden inte inte längre finns. Gud är den som givit människan livet, inte bara biologiskt utan själsligt och andligt också. Han har givit människan syfte och mening med livet, bibeln beskriver nämligen Gud själv som kärlek. Kärlek är idag ett mångfacetterat begrepp, men i sitt ursprungliga innehåll så betyder det att Gud är en empatisk och praktisk Gud. Han älskar dig, Han älskar varje människa som Han har skapat, annars vore Han falsk. Oavsett efternamn, politisk tillhörighet, ekonomisk ställning, religiös trosuppfattning, ja till och med ateistisk livsåskådning så älskar Gud människan, och har ett mål för henne.
FÖRFATTARENS EPILOG:
Till dig som läst denna självbiografi har jag några avslutande ord. Jag tror du förstår varför jag har "omvänt" mig som bibeln beskriver det. Jag fann något dyrbart, likt en skatt i åkern, så jag sålde allt, filosofiskt sett, som var mig dyrt för att få mitt liv rätt inför Gud.
Det önskar jag dig också, valet är ditt.
Jag vill rikta ett särskilt tack till teologen och apologeten Bength Gustafson som bidragit med förordet, konstruktiv kritik och uppmuntrat mig i det krävande arbetet med denna självbiografi.
Naturligtvis kan jag inte avsluta detta arbete utan att tacka den person som är centralgestalten i alla kapitel, och det är inte jag själv, utan det är bibelns Gud. Utan Guds ingripande i mitt liv skulle jag troligen vara både död och begravd idag. Han som såg mig redan i moderlivet hade en plan, ett syfte och en mening med mitt liv, och detta, samt att Gud sökte mig, tackar jag Honom för av hela mitt hjärta.
Gud välsigne dig!
Skarpnäck
augusti 2015
Min kristna syn på människan-
Hon är en formskön skapelse, planmässigt, kärleksfullt och ytterst noggrant skapad av Gud. Adam och Eva är våra tidiga förfäder som vi härstammar från. Människan gavs intelligens, för Adam fick ge namn åt alla djuren vid den tiden. Människan gavs ansvar, för Adam och Eva skulle bruka och bevara Edens lustgård. Människan gavs förmågan att föda barn och uppfylla jorden. Människan gavs en optimal chans till gemenskap med sin Skapare, men valde ensidigt att avsluta denna gemenskap där och då.
Människan idag är vilsegången, hon söker mening med livet, lycka och evig ungdom. Hon famlar i mörkret andligt sett och vet inte var hon finner svaret på de stora frågorna: Varifrån kommer vi? Varför är vi här? Finns det ett syfte med människan? Vem har i så fall bestämt det syftet? Vart är vi på väg? Är döden det definitiva slutet för människan eller finns det en fortsättning efter döden? Om det finns en fortsättning efter döden: Var är då den och hur kommer den fortsättningen då att vara? Den glada nyheten är att svaret är givet, meningen finns, behovet är besvarat: Jesus Kristus är svaret! Här avvisar flera människor tanken på mening, lycka och kärlek så snart Hans namn nämns. Utan att göra ett djupt bibelstudium om denne Jesus, Guds enfödde Son, vill jag ändå säga något om Honom. Jag låter Jesus själv få säga det jag tänker på:
"Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör,"
Johannes 11:25
Min kristna syn på livet-
Livet är en gåva från Gud, och den gåvan gives bara en gång. Det är nämligen människans lott att en gång födas och sedan dö. Livet fortsätter sedan i efterlivet och där kommer tillvaron avgöras om det blir himlen eller helvetet. Gud vore orättvis om Han aldrig ger människan en ärlig chans att få veta Vem Han är, och vad Han vill. Gud har lovat att ge varje människa en tid då Han söker henne, och hon i bästa fall accepterar Jesus som sin personlige frälsare. Livet är en unik gåva, det är dig redan givet, men ansvaret för innehållet är ditt.
Förvalta det väl, för en dag skall vi göra räkenskap för hur vi förvaltade våra liv.
Här vill jag flika in ett citat ur boken "Din stund på jorden" som innehåller ett utav Vilhelm Mobergs (F. 1898 -D. 1973) mest tidlösa och älskade citat.
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Det kan verka märkligt att jag väljer att citera en sekulär skrift, men det ställer människan i sitt rätta position på jorden. Du lever inte för evigt här, och har ett ansvar gentemot Gud, det är att leva med Honom.
Min kristna syn på Gud-
Gud är alltings Skapare. Utan Honom vore ingenting till, och utan Honom vore vi ingenting. Han är evig i sin existens bakåt i tiden, och framåt i tiden, och när tiden inte inte längre finns. Gud är den som givit människan livet, inte bara biologiskt utan själsligt och andligt också. Han har givit människan syfte och mening med livet, bibeln beskriver nämligen Gud själv som kärlek. Kärlek är idag ett mångfacetterat begrepp, men i sitt ursprungliga innehåll så betyder det att Gud är en empatisk och praktisk Gud. Han älskar dig, Han älskar varje människa som Han har skapat, annars vore Han falsk. Oavsett efternamn, politisk tillhörighet, ekonomisk ställning, religiös trosuppfattning, ja till och med ateistisk livsåskådning så älskar Gud människan, och har ett mål för henne.
FÖRFATTARENS EPILOG:
Till dig som läst denna självbiografi har jag några avslutande ord. Jag tror du förstår varför jag har "omvänt" mig som bibeln beskriver det. Jag fann något dyrbart, likt en skatt i åkern, så jag sålde allt, filosofiskt sett, som var mig dyrt för att få mitt liv rätt inför Gud.
Det önskar jag dig också, valet är ditt.
Jag vill rikta ett särskilt tack till teologen och apologeten Bength Gustafson som bidragit med förordet, konstruktiv kritik och uppmuntrat mig i det krävande arbetet med denna självbiografi.
Naturligtvis kan jag inte avsluta detta arbete utan att tacka den person som är centralgestalten i alla kapitel, och det är inte jag själv, utan det är bibelns Gud. Utan Guds ingripande i mitt liv skulle jag troligen vara både död och begravd idag. Han som såg mig redan i moderlivet hade en plan, ett syfte och en mening med mitt liv, och detta, samt att Gud sökte mig, tackar jag Honom för av hela mitt hjärta.
Gud välsigne dig!
Skarpnäck
augusti 2015
Ronny
Almroth
Därför blev jag kristen - Kapitel 3. Mina synpunkter på ateismen
Först
av allt så vill jag klargöra att jag inte på något vis riktar
detta kapitel mot någon nu levande eller död människa. Detta
avsnitt handlar om min syn på varför ateismen, som genomtänkt
filosofi, formade mig till en cynisk människa som förnekade Guds
existens. Ateismen i
kombination med andra felslut som jag följde höll på bli min död,
och jag kommer här ta upp ett antal problem som dessa
föreställningar bidrar till, rent personligt, men framförallt på
nationell nivå. Det blir inte ett uttömmande synsätt jag ger här,
utan jag berör några av de stora filosofierna som räknar bort
Gud.
Ateism-
Att förneka bibelns Gud, att stå i avsaknad av tro, att inte vilja ha med bibelns Gud att göra, bidrar obönhörligen till felslut i en människas liv. Jag ger några olika definitioner av vad ateismen i sin kärna står för. Anledningen till att jag tar upp olika definitioner är för att täcka flera synsätt i denna fråga:
"Ateism innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter."
"Ateism är INTE en 'tro'. Ateism härleds från grekiskans atheos och betyder helt enkelt 'bort från tron på en gud eller gudar'. Ateister 'tror' inte och det är inkorrekt att anta att tron på en övernaturlig varelse eller varelser på något sätt är likvärdig med 'icke-tron' på samma varelser. Det är den inte." (American Atheists)
"Ateism karaktäriseras av en avsaknad av tro på existensen av gudar. Denna avsaknad av tro kommer vanligtvis till antingen genom ett medvetet val, eller från en inneboende oförmåga att tro på religiösa läror som framstår som otroliga." (Internet Infidels)
"Enligt detta resonemang är den som förnekar Guds existens en legitim ateist, men han ansluter sig till en speciell sorts ateism. Om vi däremot tolkar ateism som förnekelsen av Guds existens så är den person som bara saknar teistisk tro inte en äkta ateist, utan en bedragare. Att på detta sätt exkludera vissa ateister per definition tycks mig frånstötande, och det visar okunskap om hur betydande ateister har argumenterat under många år." (Positive Atheism)
"På grekiska betyder 'a' 'utan' eller 'icke' och 'theos' betyder 'gud'. Från denna ståndpunkt skulle en ateist helt enkelt vara en person utan en tro på Gud, inte nödvändigtvis någon som tror att Gud inte finns. Enligt dess grekiska rötter är alltså ateismen ett negativt synsätt, som karaktäriseras av en avsaknad av tro på Gud. Välkända ateister i det förgågna... har antagit eller uttryckligen karaktäriserat ateism i den negativa betydelsen av avsaknad av tro på Gud." (Martin 1990)
Definitionerna är saxade från webben.
Ateism-
Att förneka bibelns Gud, att stå i avsaknad av tro, att inte vilja ha med bibelns Gud att göra, bidrar obönhörligen till felslut i en människas liv. Jag ger några olika definitioner av vad ateismen i sin kärna står för. Anledningen till att jag tar upp olika definitioner är för att täcka flera synsätt i denna fråga:
"Ateism innebär avsaknad av eller avståndstagande från tro på någon gud, gudar och högre makter."
"Ateism är INTE en 'tro'. Ateism härleds från grekiskans atheos och betyder helt enkelt 'bort från tron på en gud eller gudar'. Ateister 'tror' inte och det är inkorrekt att anta att tron på en övernaturlig varelse eller varelser på något sätt är likvärdig med 'icke-tron' på samma varelser. Det är den inte." (American Atheists)
"Ateism karaktäriseras av en avsaknad av tro på existensen av gudar. Denna avsaknad av tro kommer vanligtvis till antingen genom ett medvetet val, eller från en inneboende oförmåga att tro på religiösa läror som framstår som otroliga." (Internet Infidels)
"Enligt detta resonemang är den som förnekar Guds existens en legitim ateist, men han ansluter sig till en speciell sorts ateism. Om vi däremot tolkar ateism som förnekelsen av Guds existens så är den person som bara saknar teistisk tro inte en äkta ateist, utan en bedragare. Att på detta sätt exkludera vissa ateister per definition tycks mig frånstötande, och det visar okunskap om hur betydande ateister har argumenterat under många år." (Positive Atheism)
"På grekiska betyder 'a' 'utan' eller 'icke' och 'theos' betyder 'gud'. Från denna ståndpunkt skulle en ateist helt enkelt vara en person utan en tro på Gud, inte nödvändigtvis någon som tror att Gud inte finns. Enligt dess grekiska rötter är alltså ateismen ett negativt synsätt, som karaktäriseras av en avsaknad av tro på Gud. Välkända ateister i det förgågna... har antagit eller uttryckligen karaktäriserat ateism i den negativa betydelsen av avsaknad av tro på Gud." (Martin 1990)
Definitionerna är saxade från webben.
Källa: www.ateism.se
Att sakna övertygelse, inte vilja övertygas eller inte ha något intresse av en övertygelse om den bibliske Gudens existens är i sig inget skadligt för någon människa. Materiellt och psykologiskt så är livet fullt funktionellt, men där så har den kristna tron mycket att uträtta i en individs liv.
Här vill jag kortfattat ta upp hur den kristna tron kan berika och stödja en människas tre dimensioner, de dimensioner jag syftar på beskriver jag här:
1. Anden
2. Själen
3. Kroppen
Dessa tre dimensioner byggs varje människa upp av, inga undantag finns.
1. Anden-
Anden är egentligen det som utgör människan främst. Bibeln säger att Gud är andarnas fader, dvs. Han har skapat den alla. En människa är en andlig, evig varelse, uppbyggd av en andlig människa, inuti den biologiska förgängliga kroppen, som registrerar och orienterar sig fram i sin vardag genom sin själs fem fysiska sinnen, syn,hörsel,känsel,lukt och smak. Anden inom människans biologiska kropp har även den fem andliga sinnen (likadana som de fysiska) som har en förmåga att registrera vad som försiggår i den andliga värld som vi faktiskt befinner oss i. Med tanke på alla medium, religioner, tv program och andliga erfarenheter som det talas om, så borde ingen tvivla på att vi befinner oss i en andlig värld som är osynlig för det fysiska ögat. När vi möter en annan människa så möter vi inte enbart en annan kropp, utan vi möts ande till ande också. Ett exempel på detta:
Du har säkert mött en vän, hälsat artigt och frågat hur det är. Din vän svarar med ett leende att det är bra! Allt utåt ser och låter bra. Instinktivt så reagerar du ändå med tanken, att det är något som besvärar din vän. Vi möts ande till ande också.
Anden i människans kropp är skapad till Guds egen avbild, den är evig i sin existens och är i behov av att befinna sig i rättfärdighetsposition. Med rättfärdighetsposition menar jag att anden behöver vara oskyldig inför Gud. För, varje människa står personligt skyldig inför Gud utifrån sina felaktiga val som hon har gjort, och detta registrerar samvetet så människan upplever skuldkänslor. Vem skulden står inför förstår inte alla, men det är inför bibelns Gud. Så detta skuldmedvetande inte bara kan, utan vill också Gud lösa människan ur så evigheten kan spenderas i himlen i efterlivet. Detta är ett erbjudande som ateismen definitivt inte erbjuder någon. Som avslutning på denna dimension av människan vill jag säga klart och tydligt att anden i den biologiska kroppen är ingen annan än du. Det är i och genom din ande som du upplever och lär känna Gud, inte via intellektet.
Människan har som jag sa tidigare, en kropp, en själ och en ande. För att ge ytterligare ett välkänt exempel på detta:
Då vi deltar i en begravning, så vet vi ju att kroppen finns i kistan framför oss, den är död, du får ingen kontakt med personen, gemenskapen med människan är avslutad. Trots detta så fäller vi några väl valda ord, i tron på att den som utgjorde människan vi såg, är vid medvetande och är fullt medveten om vad vi säger. Vi tackar för tiden vi fick med personen, vi säger kanske att vi snart ses igen. Detta gör vi trots att vi har en kliniskt död kropp framför oss! Vi talar till anden som har lämnat kroppen. Den är evig i sin natur, och upptas inte i ett nihilistiskt tillstånd vid dödsögonblicket.
Att sakna övertygelse, inte vilja övertygas eller inte ha något intresse av en övertygelse om den bibliske Gudens existens är i sig inget skadligt för någon människa. Materiellt och psykologiskt så är livet fullt funktionellt, men där så har den kristna tron mycket att uträtta i en individs liv.
Här vill jag kortfattat ta upp hur den kristna tron kan berika och stödja en människas tre dimensioner, de dimensioner jag syftar på beskriver jag här:
1. Anden
2. Själen
3. Kroppen
Dessa tre dimensioner byggs varje människa upp av, inga undantag finns.
1. Anden-
Anden är egentligen det som utgör människan främst. Bibeln säger att Gud är andarnas fader, dvs. Han har skapat den alla. En människa är en andlig, evig varelse, uppbyggd av en andlig människa, inuti den biologiska förgängliga kroppen, som registrerar och orienterar sig fram i sin vardag genom sin själs fem fysiska sinnen, syn,hörsel,känsel,lukt och smak. Anden inom människans biologiska kropp har även den fem andliga sinnen (likadana som de fysiska) som har en förmåga att registrera vad som försiggår i den andliga värld som vi faktiskt befinner oss i. Med tanke på alla medium, religioner, tv program och andliga erfarenheter som det talas om, så borde ingen tvivla på att vi befinner oss i en andlig värld som är osynlig för det fysiska ögat. När vi möter en annan människa så möter vi inte enbart en annan kropp, utan vi möts ande till ande också. Ett exempel på detta:
Du har säkert mött en vän, hälsat artigt och frågat hur det är. Din vän svarar med ett leende att det är bra! Allt utåt ser och låter bra. Instinktivt så reagerar du ändå med tanken, att det är något som besvärar din vän. Vi möts ande till ande också.
Anden i människans kropp är skapad till Guds egen avbild, den är evig i sin existens och är i behov av att befinna sig i rättfärdighetsposition. Med rättfärdighetsposition menar jag att anden behöver vara oskyldig inför Gud. För, varje människa står personligt skyldig inför Gud utifrån sina felaktiga val som hon har gjort, och detta registrerar samvetet så människan upplever skuldkänslor. Vem skulden står inför förstår inte alla, men det är inför bibelns Gud. Så detta skuldmedvetande inte bara kan, utan vill också Gud lösa människan ur så evigheten kan spenderas i himlen i efterlivet. Detta är ett erbjudande som ateismen definitivt inte erbjuder någon. Som avslutning på denna dimension av människan vill jag säga klart och tydligt att anden i den biologiska kroppen är ingen annan än du. Det är i och genom din ande som du upplever och lär känna Gud, inte via intellektet.
Människan har som jag sa tidigare, en kropp, en själ och en ande. För att ge ytterligare ett välkänt exempel på detta:
Då vi deltar i en begravning, så vet vi ju att kroppen finns i kistan framför oss, den är död, du får ingen kontakt med personen, gemenskapen med människan är avslutad. Trots detta så fäller vi några väl valda ord, i tron på att den som utgjorde människan vi såg, är vid medvetande och är fullt medveten om vad vi säger. Vi tackar för tiden vi fick med personen, vi säger kanske att vi snart ses igen. Detta gör vi trots att vi har en kliniskt död kropp framför oss! Vi talar till anden som har lämnat kroppen. Den är evig i sin natur, och upptas inte i ett nihilistiskt tillstånd vid dödsögonblicket.
2.
Själen-
Med din själ så menar jag även ditt psykologiska liv. Där dina tankar, det emotionella, viljan och förnuftet finns. Jag ska förklara detta ytterligare något.
Emotion:
Du har medfödda basala effekter som tar sig reaktiva uttryck som följdverkning av en händelse. T.ex. så kan du bli glad, förvånad, ilsken, rädd eller skamsen. Dessa grundaffekter finns och är reflexer ur ditt psyke.
Dessa är viktiga för att kunna kommunicera med omvärlden vad du upplever och vill ge uttryck för.
Vi ska inte motarbeta detta, utan de har sin funktion att fylla.
Viljan:
Din vilja är nedlagd sedan konceptionen inom dig. Tankar och känslor som leder dig fram till beslut. Till viljelivet hör då problemmedvetenhet, beslutsförmåga och drivkraft att genomföra besluten.
Detta har alla människor medfött, det är ingen mental träning eller något predestinerat i viljelivet. Viljan kan naturligtvis degenereras med livets gång så den tar sig negativa och destruktiva uttryck. Likväl så är viljan något avgörande för varje människas leverne.
Förnuft:
Till förnuftet räknas förmågan att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Det vardagliga tänkandet har sina ramar kring förnuftet, och inom denna arena så förstår vi det vi konstaterar. Detta är områden som vetenskapen och psykologin fortfarande inte fullt utforskat. Det är en komplicerad värld och det finns så mycket psykologiskt lidande som psykologin och psykiatrin inte rår över. Här har Gud sammalunda en förmåga att gripa in och reparera mentala skador och sårade minnen, upplysa människan om mening med livet, vägleda ut ur mentala fängelser såsom tvångstankar, ja Gud står över all form av psykologi och kan ta vid där den går bet. Med detta sagt så är Gud inte emot nyanserad och sund psykologi och psykiatri.
Bara ett i raden av exempel vad kristen tro har att tillgå.
3. Kroppen-
Med din kropp så menar jag din biologiska part. Jag räknar in hela kroppen och exkluderar inget, jag nedvärderar den inte utan värderar kroppens alla funktioner och anatomi fullt ut.
Den är en oerhört komplex skapelse som har avancerade system, såsom:
-Kardiovaskulära systemet
-Immunsystemet
-Nervsystemet
-Reproduktionssystemet
-Respirationssystemet
Samt en rad andra livsavgörande funktioner. Utan dessa så är människans kropp dysfunktionell. Ja, det går inte ens leva utan somliga av dessa. Din kropp angrips av sjukdomar och virus under livets lopp, och har ett fantastiskt immunförsvar, och hud som skyddar oss mot en rad sjukdomar. Vi har sjukvård och specialistvård att tillgå vid behov, detta skall vi vara tacksamma för, och värdera. Men, det finns tillfällen då vår kropp attackeras till den grad så ingen specialistläkare i världen kan hjälpa. De står rådlösa inför gigantiska utmaningar inom läkemedelsindustrin och läkarvetenskapen. Då vore det värt vad som helst om någon kunde gripa in och bota den kroppen. Här kommer den kristna tron in som en unik hjälp.
Vilket namn sjukdomen än bär så är den inte mäktigare än Guds förmåga att bota. Ateismen som bortförklarar Gud har inget bot att tillgå vid tex. aggressiv lungcancer. Där står alla filosofier nakna inför realiteten som en sjuk kropp innebär. Som kristna har vi Guds löften i bibeln, som säger att Han har lovat att bota vår kropp från varje existerande sjukdom. Bara ett i raden av exempel vad kristen tro har att tillgå.
Dessa tre dimensioner är den kristna tron unikt verksam inom, ingen annan religion i världen har dessa förmågor att bistå med gudomlig hjälp, det finns liknande avarter, men deras bieffekter talar sitt tydliga språk om hur förljugen den religionen är.
Här följer några ord om vad ateismen välkomnar och vad det bidrar till i en människas liv.
Evolutionsteorin-
Ifall människan är en länk i ett utvecklingsstadium så finns det ett antal problem med oss människor idag. Låt oss börja med att se på evolutionsteorins grunder:
"Ordet evolution betyder utveckling. Evolution är namnet på den process som orsakar att beteendet och utseendet hos alla växter, svampar och djur förändras. Anpassningen inträffar över generationer och leder till att arter blir bättre anpassade till den miljö de lever i. All mångfald bland livet på jorden har skapats genom små förändringar i många steg. Biologisk evolution inträffar automatiskt i kontakt mellan miljön och organismer när individer konkurrerar om föda, utrymme och möjlighet att fortplanta sig."
Definitionen är saxad från webben. Källa: http://www.evolutionsteori.se/vetenskap
Med din själ så menar jag även ditt psykologiska liv. Där dina tankar, det emotionella, viljan och förnuftet finns. Jag ska förklara detta ytterligare något.
Emotion:
Du har medfödda basala effekter som tar sig reaktiva uttryck som följdverkning av en händelse. T.ex. så kan du bli glad, förvånad, ilsken, rädd eller skamsen. Dessa grundaffekter finns och är reflexer ur ditt psyke.
Dessa är viktiga för att kunna kommunicera med omvärlden vad du upplever och vill ge uttryck för.
Vi ska inte motarbeta detta, utan de har sin funktion att fylla.
Viljan:
Din vilja är nedlagd sedan konceptionen inom dig. Tankar och känslor som leder dig fram till beslut. Till viljelivet hör då problemmedvetenhet, beslutsförmåga och drivkraft att genomföra besluten.
Detta har alla människor medfött, det är ingen mental träning eller något predestinerat i viljelivet. Viljan kan naturligtvis degenereras med livets gång så den tar sig negativa och destruktiva uttryck. Likväl så är viljan något avgörande för varje människas leverne.
Förnuft:
Till förnuftet räknas förmågan att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning. Det vardagliga tänkandet har sina ramar kring förnuftet, och inom denna arena så förstår vi det vi konstaterar. Detta är områden som vetenskapen och psykologin fortfarande inte fullt utforskat. Det är en komplicerad värld och det finns så mycket psykologiskt lidande som psykologin och psykiatrin inte rår över. Här har Gud sammalunda en förmåga att gripa in och reparera mentala skador och sårade minnen, upplysa människan om mening med livet, vägleda ut ur mentala fängelser såsom tvångstankar, ja Gud står över all form av psykologi och kan ta vid där den går bet. Med detta sagt så är Gud inte emot nyanserad och sund psykologi och psykiatri.
Bara ett i raden av exempel vad kristen tro har att tillgå.
3. Kroppen-
Med din kropp så menar jag din biologiska part. Jag räknar in hela kroppen och exkluderar inget, jag nedvärderar den inte utan värderar kroppens alla funktioner och anatomi fullt ut.
Den är en oerhört komplex skapelse som har avancerade system, såsom:
-Kardiovaskulära systemet
-Immunsystemet
-Nervsystemet
-Reproduktionssystemet
-Respirationssystemet
Samt en rad andra livsavgörande funktioner. Utan dessa så är människans kropp dysfunktionell. Ja, det går inte ens leva utan somliga av dessa. Din kropp angrips av sjukdomar och virus under livets lopp, och har ett fantastiskt immunförsvar, och hud som skyddar oss mot en rad sjukdomar. Vi har sjukvård och specialistvård att tillgå vid behov, detta skall vi vara tacksamma för, och värdera. Men, det finns tillfällen då vår kropp attackeras till den grad så ingen specialistläkare i världen kan hjälpa. De står rådlösa inför gigantiska utmaningar inom läkemedelsindustrin och läkarvetenskapen. Då vore det värt vad som helst om någon kunde gripa in och bota den kroppen. Här kommer den kristna tron in som en unik hjälp.
Vilket namn sjukdomen än bär så är den inte mäktigare än Guds förmåga att bota. Ateismen som bortförklarar Gud har inget bot att tillgå vid tex. aggressiv lungcancer. Där står alla filosofier nakna inför realiteten som en sjuk kropp innebär. Som kristna har vi Guds löften i bibeln, som säger att Han har lovat att bota vår kropp från varje existerande sjukdom. Bara ett i raden av exempel vad kristen tro har att tillgå.
Dessa tre dimensioner är den kristna tron unikt verksam inom, ingen annan religion i världen har dessa förmågor att bistå med gudomlig hjälp, det finns liknande avarter, men deras bieffekter talar sitt tydliga språk om hur förljugen den religionen är.
Här följer några ord om vad ateismen välkomnar och vad det bidrar till i en människas liv.
Evolutionsteorin-
Ifall människan är en länk i ett utvecklingsstadium så finns det ett antal problem med oss människor idag. Låt oss börja med att se på evolutionsteorins grunder:
"Ordet evolution betyder utveckling. Evolution är namnet på den process som orsakar att beteendet och utseendet hos alla växter, svampar och djur förändras. Anpassningen inträffar över generationer och leder till att arter blir bättre anpassade till den miljö de lever i. All mångfald bland livet på jorden har skapats genom små förändringar i många steg. Biologisk evolution inträffar automatiskt i kontakt mellan miljön och organismer när individer konkurrerar om föda, utrymme och möjlighet att fortplanta sig."
Definitionen är saxad från webben. Källa: http://www.evolutionsteori.se/vetenskap
På
den vägen är då människan utmejslad menar man inom
evolutionsteorins ramar. Så, då vore vi alltså sprungna ut ur
djurriket och är då djur som paleontologerna påstår. Men då
måste vi som människor ställa oss några grundläggande frågor
kring varför vi på flera olika vis skiljer oss från vårt så
kallade släkte.
Människan är skapad som en evig ande, och beklädd med naturligt biologiskt material. Du ser din kropp i t.ex. spegelbilden men det är alltså bara den yttre sidan av människan. Den inre människan som är du, är mer än bara din hjärnas funktioner, som orienterar och registrerar sig fram i tillvaron genom de fem naturliga sinnena. Du känner inte av att du är konstruerad som en ande, inneboende i en människas kropp på så vis att t.ex. det skaver kring axlarna på något obegripligt vis. Nej du vet inom dig själv, i ditt samvete att du finns, du har ett självmedvetande som är orubbligt. På samma vis kan vi läsa om nära döden upplevelser från andra människor och utomkroppsliga erfarenheter. Olika personer har haft erfarenheter den andliga världen och återgivit liknande vittnesbörd om t.ex. hur de sett sin döda kropp på operationsbordet, för inte nämna olika besök i både himlen och helvetet som återgivits när de återvänt till sina kroppar och återfått sitt medvetande. Här har vi ett fullt trovärdigt vittne på detta, det starkaste av alla exemplen vill jag påstå, och det är Jesus Kristus själv som var död i tre dygn, nederstigen till dödsriket, och återuppstod från de döda. Han visade sig för många efter sin uppståndelse och gav många bevis på sin levnad.
Själen är sätet för det psykologiska i människan. T.ex. intelligensen och förnuftet återfinns här, människan kan utföra astronomiska observationer och konstruera avancerade matematiska ekvationer till olika lärosäten i vår värld. Människan kan studera och bearbeta vårt psyke utifrån avancerad forskning och erfarenhet. Människan ställer sig existentiella frågor över livets mening och vad som döljer sig bakom dödens linje.
Samvetet och gudsmedvetandet är medfödda instrument som gör oss människor reflekterande över den räkenskap som vi står inför. Vi blev skapade av Gud, med ansvar gentemot Honom med samvetet som kompass för var vägen går fram i livet och den ska vi inte vika av från. Människan är sedan tiden i edens lustgård tilldelad att ta ansvar för djur och växtriket så bestånden behålls och har en balans.
Det rapporteras dagligen, dygnet runt närmare bestämt, om olika dödsfall i människors liv via media som sedan kan följas under stor sorg via begravningar med sörjande besökare världen över. Människans värde är fortfarande högst utav allt levande. Djuren däremot är materia uppbyggda av naturligt material som dör, och djurets personlighet upphör existera. De styrs av sina instinkter och saknar samvete, därmed saknar de ansvar för sina egna beslut, och utkrävs ingen räkenskap på uppståndelsens morgon.
Humanism-
En filosofisk inriktning med människan på tronen, och Gud finns inte. Människan är normen, kriteriet och utgångsläget för livets kretslopp. Allt av gudomligt väsende ifrågasätts eftersom förnuftet är det enda vettiga synsättet i en rad frågor. Materialismen finns nära tillhands här då man bara ser det materiella som verkligheten. Någon tanke på ett efterliv är bara nonsens eftersom det inte är mätbart. Alltså dör vi människor likt djuren och upptas i en form av nihilistiskt tillstånd, vi går inte in i en form av själssömn, utan vi upphör finnas. Det som är jag, personligheten, avslutas alltså.
Postmodernism-
Några absoluta värden och ett objektivt sanningsbegrepp finns inte eftersom Gud som står som garant för objektivitet och absoluta värden inte finns. Några allmängiltiga sanningar finns inte heller utan allt är kulturrelativt. Det som vi i ett land, eller i en familj anser vara sant, kan i ett annat sammanhang vara falskt. Vi bildar oss egna sanningar, oftast så de ska anpassas efter samhällsandan.
För att sammanfatta vad ateismen bidrar till i en individs liv och på ett nationellt plan så bidrar den filosofin till meningslöshet, identitetskris, värdenihilism, subjektivt, urholkat människovärde och presenterar inget bärande objektivt fundament som människan kan ty sig till i svåra situationer. Nej, istället så kommer substituten in och gör allt tidigare debut hos människan genom alkoholen, droger, sexualitet, verklighetsflykt i tv, datorspel och andra kanaler som är föränderliga, mänskliga och subjektiva. Detta skänker aldrig den frid och tilltro som människan ytterst sett finner hos en kärleksfull Gud som har ett personligt intresse av varje individ.
Då ateismen menar att Gud är en tanke så är de existentiella frågorna i livet nonsens. En form av religiösa vanföreställningar.
Jag vill ändå säga, att ateismen enbart, står inte skyldig till att jag blev cynisk och hänsynslös mot min omgivning. Nej, bibeln lär att det är synden som demoniserar människan och gudsbilden.
Människan är skapad som en evig ande, och beklädd med naturligt biologiskt material. Du ser din kropp i t.ex. spegelbilden men det är alltså bara den yttre sidan av människan. Den inre människan som är du, är mer än bara din hjärnas funktioner, som orienterar och registrerar sig fram i tillvaron genom de fem naturliga sinnena. Du känner inte av att du är konstruerad som en ande, inneboende i en människas kropp på så vis att t.ex. det skaver kring axlarna på något obegripligt vis. Nej du vet inom dig själv, i ditt samvete att du finns, du har ett självmedvetande som är orubbligt. På samma vis kan vi läsa om nära döden upplevelser från andra människor och utomkroppsliga erfarenheter. Olika personer har haft erfarenheter den andliga världen och återgivit liknande vittnesbörd om t.ex. hur de sett sin döda kropp på operationsbordet, för inte nämna olika besök i både himlen och helvetet som återgivits när de återvänt till sina kroppar och återfått sitt medvetande. Här har vi ett fullt trovärdigt vittne på detta, det starkaste av alla exemplen vill jag påstå, och det är Jesus Kristus själv som var död i tre dygn, nederstigen till dödsriket, och återuppstod från de döda. Han visade sig för många efter sin uppståndelse och gav många bevis på sin levnad.
Själen är sätet för det psykologiska i människan. T.ex. intelligensen och förnuftet återfinns här, människan kan utföra astronomiska observationer och konstruera avancerade matematiska ekvationer till olika lärosäten i vår värld. Människan kan studera och bearbeta vårt psyke utifrån avancerad forskning och erfarenhet. Människan ställer sig existentiella frågor över livets mening och vad som döljer sig bakom dödens linje.
Samvetet och gudsmedvetandet är medfödda instrument som gör oss människor reflekterande över den räkenskap som vi står inför. Vi blev skapade av Gud, med ansvar gentemot Honom med samvetet som kompass för var vägen går fram i livet och den ska vi inte vika av från. Människan är sedan tiden i edens lustgård tilldelad att ta ansvar för djur och växtriket så bestånden behålls och har en balans.
Det rapporteras dagligen, dygnet runt närmare bestämt, om olika dödsfall i människors liv via media som sedan kan följas under stor sorg via begravningar med sörjande besökare världen över. Människans värde är fortfarande högst utav allt levande. Djuren däremot är materia uppbyggda av naturligt material som dör, och djurets personlighet upphör existera. De styrs av sina instinkter och saknar samvete, därmed saknar de ansvar för sina egna beslut, och utkrävs ingen räkenskap på uppståndelsens morgon.
Humanism-
En filosofisk inriktning med människan på tronen, och Gud finns inte. Människan är normen, kriteriet och utgångsläget för livets kretslopp. Allt av gudomligt väsende ifrågasätts eftersom förnuftet är det enda vettiga synsättet i en rad frågor. Materialismen finns nära tillhands här då man bara ser det materiella som verkligheten. Någon tanke på ett efterliv är bara nonsens eftersom det inte är mätbart. Alltså dör vi människor likt djuren och upptas i en form av nihilistiskt tillstånd, vi går inte in i en form av själssömn, utan vi upphör finnas. Det som är jag, personligheten, avslutas alltså.
Postmodernism-
Några absoluta värden och ett objektivt sanningsbegrepp finns inte eftersom Gud som står som garant för objektivitet och absoluta värden inte finns. Några allmängiltiga sanningar finns inte heller utan allt är kulturrelativt. Det som vi i ett land, eller i en familj anser vara sant, kan i ett annat sammanhang vara falskt. Vi bildar oss egna sanningar, oftast så de ska anpassas efter samhällsandan.
För att sammanfatta vad ateismen bidrar till i en individs liv och på ett nationellt plan så bidrar den filosofin till meningslöshet, identitetskris, värdenihilism, subjektivt, urholkat människovärde och presenterar inget bärande objektivt fundament som människan kan ty sig till i svåra situationer. Nej, istället så kommer substituten in och gör allt tidigare debut hos människan genom alkoholen, droger, sexualitet, verklighetsflykt i tv, datorspel och andra kanaler som är föränderliga, mänskliga och subjektiva. Detta skänker aldrig den frid och tilltro som människan ytterst sett finner hos en kärleksfull Gud som har ett personligt intresse av varje individ.
Då ateismen menar att Gud är en tanke så är de existentiella frågorna i livet nonsens. En form av religiösa vanföreställningar.
Jag vill ändå säga, att ateismen enbart, står inte skyldig till att jag blev cynisk och hänsynslös mot min omgivning. Nej, bibeln lär att det är synden som demoniserar människan och gudsbilden.
Ett
bibelord på detta:
"Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er."
Jesaja 59:2
Hurdan Gud är, är helt oberoende av människans tro, eller otro. Gud är med andra objektiv.
Människans oförmåga att kunna förstå Gud i intellektet, i olika vetenskapliga discipliner, genom teologin som påverkas av människans subjektivitet är inte normerande, ingen värdemätare, ingen absolut garanti för att Gud framställs korrekt. Nej, genom att studera bibeln på egen hand, genom att umgås med Gud i bön och lydnad gentemot samvetet och bibeln så klarnar gudsbilden med tidens gång. Människan har en oförmåga att fullt ut veta hurdan Gud är och detta försvåras ytterligare genom att bryta mot sitt eget samvetes signaler.
Syndens gärning bidrar alltid till att gudsbilden monteras ner till något på människans nivå. Här menar jag att Gud och människan blir dess like, ondskefull, nyckfull, hämndlysten, tvivelaktig, destruktiv, ja till och med en mandråpare. Ingen vill ju närma sig en gudomlig psykopat som utan någon som helst urskillningsförmåga helst ser någon brinna i helvetet. Synden har en förmåga att förleda varje människa från Gud. Man får motvilja till Honom, man tvivlar på Hans godhet, man tvivlar på Hans existens och man avvisar Honom om Han skulle finnas, och ens skulle vilja göra sig känd för människan. Man fattar aktivt beslut och motvilja till att ens ge Gud en ärlig chans att få närma sig! Detta är något av syndens förmåga att trollbinda människan i ett dunkel så Gud blir ett livslångt mysterium. Finns Han, ja då betackar vi oss för Honom!
Så, med tanke på vad ateismen förde med sig in i mitt liv, så fick jag göra ett aktivt val för eller emot Honom, med hjälp av samvetets tydliga indikation 25 november år 2001 mellan kl 20:30-21:00.
Detta val och beslut har påverkat mig mer än något annat beslut någonsin i mitt liv!
I nästa kapitel så klargör jag min kristna syn på människan, livet och Gud.
Väl mött!
"Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er."
Jesaja 59:2
Hurdan Gud är, är helt oberoende av människans tro, eller otro. Gud är med andra objektiv.
Människans oförmåga att kunna förstå Gud i intellektet, i olika vetenskapliga discipliner, genom teologin som påverkas av människans subjektivitet är inte normerande, ingen värdemätare, ingen absolut garanti för att Gud framställs korrekt. Nej, genom att studera bibeln på egen hand, genom att umgås med Gud i bön och lydnad gentemot samvetet och bibeln så klarnar gudsbilden med tidens gång. Människan har en oförmåga att fullt ut veta hurdan Gud är och detta försvåras ytterligare genom att bryta mot sitt eget samvetes signaler.
Syndens gärning bidrar alltid till att gudsbilden monteras ner till något på människans nivå. Här menar jag att Gud och människan blir dess like, ondskefull, nyckfull, hämndlysten, tvivelaktig, destruktiv, ja till och med en mandråpare. Ingen vill ju närma sig en gudomlig psykopat som utan någon som helst urskillningsförmåga helst ser någon brinna i helvetet. Synden har en förmåga att förleda varje människa från Gud. Man får motvilja till Honom, man tvivlar på Hans godhet, man tvivlar på Hans existens och man avvisar Honom om Han skulle finnas, och ens skulle vilja göra sig känd för människan. Man fattar aktivt beslut och motvilja till att ens ge Gud en ärlig chans att få närma sig! Detta är något av syndens förmåga att trollbinda människan i ett dunkel så Gud blir ett livslångt mysterium. Finns Han, ja då betackar vi oss för Honom!
Så, med tanke på vad ateismen förde med sig in i mitt liv, så fick jag göra ett aktivt val för eller emot Honom, med hjälp av samvetets tydliga indikation 25 november år 2001 mellan kl 20:30-21:00.
Detta val och beslut har påverkat mig mer än något annat beslut någonsin i mitt liv!
I nästa kapitel så klargör jag min kristna syn på människan, livet och Gud.
Väl mött!
Därför blev jag kristen - Kapitel 2. Mitt Gudsmöte
Oktober
2001 så var jag precis inflyttad till Åkersberga, norr om
Stockholm, för jag hade blivit erbjuden en anställning i ett mindre
företag i Stockholm. Efter
någon vecka på plats så minns jag att min tidigare kristna
gymnasiekamrat, Peter, var bosatt i Uppsala. Det var nämligen så
att vi hade det första året i gymnasiet gemensamt. Peter och hans
familj flyttade sommaren 1998 till Uppsala för fadern i familjen
hade upplevt Guds tilltal att studera teologi på en bibelskola i en
av församlingarna där. Jag
ringde upp honom och någon vecka under november månad så träffades
vi, hans yngre bror, John, var också med på träffen. Det
var ett glatt och betydelsefullt möte för oss alla. Under
kvällens gång så kom jag in på existentiella frågor. De var ju
grundlurade, Gud fanns ju inte, utan det var ett mycket detaljerat
och utstuderat tankesystem som en del sinnessvaga individer fick
någon slags religiös placeboeffekt ur, som hjälpte de leva en
vecka till i vårt samhälle som var dekadent i deras åsyn. Jag
hade en rad insinuativa frågor till de som de förvånansvärt nog
hade svar på.
T.ex. frågan om ondskan i vår värld, det var Djävulen som ytterst sett låg bakom detta. Även Jesu död på korset kom vi in på, som du läste i förra kapitlet så berättade jag om ett stillbilds minne då jag var närvarande på kyrkans barntimme när jag var liten. Där tror jag personligen att tron på ett evigt efterliv tydliggjordes i mig. Därför hela tiden under min tonårsperiod så var jag helt övertygad om himlens och helvetets existens. Jag trodde i min enfald att jag skulle komma till himlen när jag dog. Med detta sagt, så menade jag inte den himmel som bibeln så tydligt ger en detaljerad beskrivning utav, utan en form av sekulärhumanistisk klubb i efterlivet, utan Gud naturligtvis. Varför himlen fanns, Vem som skapat den, Vem och vilka som befinner sig där och varför helvetet existerade var frågor jag aldrig reflekterade över. Så, när mina vänner började tala om Jesu död på korset så kände jag så väl igen det religiösa mantrat "Jesus dog för dina synder". Javisst gjorde han det! Även det var jag övertygad om, men någon reflektion överhuvudtaget om Vem Jesus var, varifrån Han kom och varför Han dog på korset reflekterade jag aldrig över.
Jesus dog på korset, himlen och helvetet fanns, det visste jag så väl, men Gud fanns inte! Iallafall, så förklarade mina vänner pedagogiskt att redan i edens lustgård så gick Adam och Eva sin väg från Gud, och mänskligheten har fortsatt så.
Detta kallas synd, och synden skall straffas. Väljer människan att hålla fast vid synden så faller straffet på individen, och inte på den oskyldige Jesus som tog det personliga straffet proaktivt på sig. Detta var en nyhet för mig som högg till i hjärtat, jag visste så väl vad mitt samvete registrerat och påtalade för mig under livets gång. Jag förstod där och då med mina vänner, att jag hade syndat, och stod då skyldig inför bibelns Gud. Detta erkände jag naturligtvis aldrig för mina vänner utan stolt och högmodig som jag var så spelade jag oberörd. John presenterade för Peter den kyrka som John var medlem i, Södermalmskyrkan, och där tänkte jag aldrig sätta min fot. Det gick ca 10 dagar och jag minns så väl hur jag befann mig inne i centrala Stockholm när jag drabbades av något som kallas för syndanöd, när jag tänkte på vad mina vänner hade sagt till mig. Det innebär att en människa i djupet av sitt samvete, vet att det finns en destination som hon kommer deporteras till som kallas helvetet. Allt vad helvetet innebär kan man inte fullt ut veta nu, men den mest intensiva eld och plåga som går att föreställa sig är inte nog. Jesus talar om maskar som äter på kroppen, gudsfrånvaron, eld som aldrig släcks, den personliga fria viljan är människan fråntagen, och evigheten i detta tillstånd är bara något som helvetet innebär fullt ut. I mitt fall visste jag att jag skulle brinna för resten av min existens i helvetet, och detta var extremt motbjudande, ja så motbjudande att jag inte visste vad jag skulle göra av mitt liv. Vad gör jag åt detta? Hur kommer jag undan? Jag måste till varje pris komma undan detta! Då började jag använda intellektet och tänka mig fram till egna lösningar, kanske jag kan gå ett slags 12 stegs program i en kyrka så säger prästen sedan att jag är religiös, bara jag kommer undan helvetet! Jag visste inte vad jag skulle göra, men det var några intensiva, skräckinjagande timmar den lördagen som mjukade upp mig rejält för nästa dag. Denna syndanöd var lika stark i mitt samvete likt självmedvetandet.
Det var en lögn att försöka trycka ner detta syndamedvetande och bortförklara det som religiösa vanföreställningar. Jag visste av hela mitt samvete att jag var en syndare som var i behov av syndernas förlåtelse!
All ateism, med evolutionsteorin, smarta argument mot Guds eventuella existens, allt av distanserande till kristen tro tappade grund och fog för mig då. Allt vad jag hade trott och accepterat tidigare inom ateismens ramar betydde ingenting längre, jag visste att jag var en skyldig människa inför min Skapare, bibelns Gud! Här vill jag tillägga, att dessa "religiösa vanföreställningar" som somliga vill kalla det, inte var ett resultat i mitt liv då jag undermedvetet eller medvetet sökte efter Gud eller försökte få något religiöst behov mättat. Detta syndamedvetande drabbade mig då jag under några timmar sökte efter prostituerade kvinnor och lösaktiga sexuella relationer. Så lång som möjligt från en uppriktigt längtan efter vare sig Gud, religion eller döva ett känsligt samvete med andra ord.
Det blev söndag, John ringde mig och frågade om vi skulle göra något under kvällen? Javisst kunde vi det svarade jag. Detta "något" var ett planerat besök i den församling han tillhörde, och det visade sig vara väl tänkt att inte informera mig om att vi skulle till kyrkan, för då hade jag backat ur direkt. Vi möts, kliver av tunnelbanan och går över ett övergångsställe som slutar direkt vid entrén till Södermalmskyrkans lokal. Medan jag befann mig på övergångsstället försökte jag finna en trovärdig lögn för att inte gå in i kyrkan, men något svepskäl kom jag inte på under dessa korta metrar.
Väl inne i kyrkan så introducerade John mig för sina vänner och de var förvånansvärt sympatiska och belevade. Nästan så jag tvivlade att jag var i en kyrka. Alla stereotyper om stela och moraliserande typer som inte talar avslappnat och hela tiden är så fyllda av samvetskval så de knappt vågar skämta om något, togs det snabbt död på när jag mötte dessa.
Gudstjänsten började och jag som enbart gästat svensk kyrkliga gudstjänster var stort överraskad av glädjen och den fria musiken som föregick själva predikan. Orgeln fick vila med andra ord, någon psalmbok hade man inte heller.
Predikan var energisk och faktiskt rolig under vissa moment, trots jag inte förstod allt vad predikanten sa, så kände jag väl igen det som mina vänner sagt till mig tidigare. Det förekom tungomålstalande i samband med gudstjänsten och jag hade delade känslor kring detta. Dels fascinerades jag över det, men i en Hollywoodfilm (Cape Fear, 1991) figurerade tungomålstalande i ett skräckladdat sammanhang med ond bråd död, så min bild av detta var att psykiskt sjuka människor ägnar sig åt detta. Gudstjänsten avslutas och John frågar mig direkt då om jag ville bli frälst, ja, då hade jag en motfråga: Får jag lämna sammanhanget och inte ha något med detta att göra längre om jag ber en frälsningsbön?
Ja om jag så önskade, var svaret jag fick.
Bra, då ville jag bli frälst!
Jag gav mig inte obetänkt in i något sammanhang. Vi bad en bön till Gud om förlåtelse för mina synder och nu var jag räddad från helvetet! Någon längtan efter församlingsgemenskap hade jag inte, jag förstod att jag skulle lägga av med alkoholen och svordomarna. Men det var allt jag visste då.
T.ex. frågan om ondskan i vår värld, det var Djävulen som ytterst sett låg bakom detta. Även Jesu död på korset kom vi in på, som du läste i förra kapitlet så berättade jag om ett stillbilds minne då jag var närvarande på kyrkans barntimme när jag var liten. Där tror jag personligen att tron på ett evigt efterliv tydliggjordes i mig. Därför hela tiden under min tonårsperiod så var jag helt övertygad om himlens och helvetets existens. Jag trodde i min enfald att jag skulle komma till himlen när jag dog. Med detta sagt, så menade jag inte den himmel som bibeln så tydligt ger en detaljerad beskrivning utav, utan en form av sekulärhumanistisk klubb i efterlivet, utan Gud naturligtvis. Varför himlen fanns, Vem som skapat den, Vem och vilka som befinner sig där och varför helvetet existerade var frågor jag aldrig reflekterade över. Så, när mina vänner började tala om Jesu död på korset så kände jag så väl igen det religiösa mantrat "Jesus dog för dina synder". Javisst gjorde han det! Även det var jag övertygad om, men någon reflektion överhuvudtaget om Vem Jesus var, varifrån Han kom och varför Han dog på korset reflekterade jag aldrig över.
Jesus dog på korset, himlen och helvetet fanns, det visste jag så väl, men Gud fanns inte! Iallafall, så förklarade mina vänner pedagogiskt att redan i edens lustgård så gick Adam och Eva sin väg från Gud, och mänskligheten har fortsatt så.
Detta kallas synd, och synden skall straffas. Väljer människan att hålla fast vid synden så faller straffet på individen, och inte på den oskyldige Jesus som tog det personliga straffet proaktivt på sig. Detta var en nyhet för mig som högg till i hjärtat, jag visste så väl vad mitt samvete registrerat och påtalade för mig under livets gång. Jag förstod där och då med mina vänner, att jag hade syndat, och stod då skyldig inför bibelns Gud. Detta erkände jag naturligtvis aldrig för mina vänner utan stolt och högmodig som jag var så spelade jag oberörd. John presenterade för Peter den kyrka som John var medlem i, Södermalmskyrkan, och där tänkte jag aldrig sätta min fot. Det gick ca 10 dagar och jag minns så väl hur jag befann mig inne i centrala Stockholm när jag drabbades av något som kallas för syndanöd, när jag tänkte på vad mina vänner hade sagt till mig. Det innebär att en människa i djupet av sitt samvete, vet att det finns en destination som hon kommer deporteras till som kallas helvetet. Allt vad helvetet innebär kan man inte fullt ut veta nu, men den mest intensiva eld och plåga som går att föreställa sig är inte nog. Jesus talar om maskar som äter på kroppen, gudsfrånvaron, eld som aldrig släcks, den personliga fria viljan är människan fråntagen, och evigheten i detta tillstånd är bara något som helvetet innebär fullt ut. I mitt fall visste jag att jag skulle brinna för resten av min existens i helvetet, och detta var extremt motbjudande, ja så motbjudande att jag inte visste vad jag skulle göra av mitt liv. Vad gör jag åt detta? Hur kommer jag undan? Jag måste till varje pris komma undan detta! Då började jag använda intellektet och tänka mig fram till egna lösningar, kanske jag kan gå ett slags 12 stegs program i en kyrka så säger prästen sedan att jag är religiös, bara jag kommer undan helvetet! Jag visste inte vad jag skulle göra, men det var några intensiva, skräckinjagande timmar den lördagen som mjukade upp mig rejält för nästa dag. Denna syndanöd var lika stark i mitt samvete likt självmedvetandet.
Det var en lögn att försöka trycka ner detta syndamedvetande och bortförklara det som religiösa vanföreställningar. Jag visste av hela mitt samvete att jag var en syndare som var i behov av syndernas förlåtelse!
All ateism, med evolutionsteorin, smarta argument mot Guds eventuella existens, allt av distanserande till kristen tro tappade grund och fog för mig då. Allt vad jag hade trott och accepterat tidigare inom ateismens ramar betydde ingenting längre, jag visste att jag var en skyldig människa inför min Skapare, bibelns Gud! Här vill jag tillägga, att dessa "religiösa vanföreställningar" som somliga vill kalla det, inte var ett resultat i mitt liv då jag undermedvetet eller medvetet sökte efter Gud eller försökte få något religiöst behov mättat. Detta syndamedvetande drabbade mig då jag under några timmar sökte efter prostituerade kvinnor och lösaktiga sexuella relationer. Så lång som möjligt från en uppriktigt längtan efter vare sig Gud, religion eller döva ett känsligt samvete med andra ord.
Det blev söndag, John ringde mig och frågade om vi skulle göra något under kvällen? Javisst kunde vi det svarade jag. Detta "något" var ett planerat besök i den församling han tillhörde, och det visade sig vara väl tänkt att inte informera mig om att vi skulle till kyrkan, för då hade jag backat ur direkt. Vi möts, kliver av tunnelbanan och går över ett övergångsställe som slutar direkt vid entrén till Södermalmskyrkans lokal. Medan jag befann mig på övergångsstället försökte jag finna en trovärdig lögn för att inte gå in i kyrkan, men något svepskäl kom jag inte på under dessa korta metrar.
Väl inne i kyrkan så introducerade John mig för sina vänner och de var förvånansvärt sympatiska och belevade. Nästan så jag tvivlade att jag var i en kyrka. Alla stereotyper om stela och moraliserande typer som inte talar avslappnat och hela tiden är så fyllda av samvetskval så de knappt vågar skämta om något, togs det snabbt död på när jag mötte dessa.
Gudstjänsten började och jag som enbart gästat svensk kyrkliga gudstjänster var stort överraskad av glädjen och den fria musiken som föregick själva predikan. Orgeln fick vila med andra ord, någon psalmbok hade man inte heller.
Predikan var energisk och faktiskt rolig under vissa moment, trots jag inte förstod allt vad predikanten sa, så kände jag väl igen det som mina vänner sagt till mig tidigare. Det förekom tungomålstalande i samband med gudstjänsten och jag hade delade känslor kring detta. Dels fascinerades jag över det, men i en Hollywoodfilm (Cape Fear, 1991) figurerade tungomålstalande i ett skräckladdat sammanhang med ond bråd död, så min bild av detta var att psykiskt sjuka människor ägnar sig åt detta. Gudstjänsten avslutas och John frågar mig direkt då om jag ville bli frälst, ja, då hade jag en motfråga: Får jag lämna sammanhanget och inte ha något med detta att göra längre om jag ber en frälsningsbön?
Ja om jag så önskade, var svaret jag fick.
Bra, då ville jag bli frälst!
Jag gav mig inte obetänkt in i något sammanhang. Vi bad en bön till Gud om förlåtelse för mina synder och nu var jag räddad från helvetet! Någon längtan efter församlingsgemenskap hade jag inte, jag förstod att jag skulle lägga av med alkoholen och svordomarna. Men det var allt jag visste då.
På femte dagen, en fredag, så kom jag på att under dessa fem dygn har jag inte levt plågad under några självdestruktiva tvångstankar med åtföljande tvångshandlingar. Ingen självhatisk tanke, ingen självmordstanke, inget självmordsförsök mot min egen vilja, ingen gudsförnekande tanke, inget av allt detta destruktiva som varken psykologin och farmaka försökte lösa. Inget bet på min psykiska ohälsa, förutom syndernas förlåtelse som bröt allt i ett ögonblicks verk!
Jag var den lyckligaste människan på jorden, och Jesus, Guds Son hade frälst mig!
I nästa kapitel så får du veta vad som formade min världssyn och varför jag ställer mig kritisk till ateismen i varje form i vår värld.
Väl mött!
Därför blev jag kristen - Kapitel 1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Förord av Bength Gustafson
Författarens prolog
Kapitel 1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
Kapitel 2. Mitt Gudsmöte
Kapitel 3. Mina synpunkter på ateismen
Kapitel 4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Författarens epilog
FÖRORD AV BENGTH GUSTAFSON:
Jag har fått förmånen att få skriva detta förord till Ronny Almroths självbiografi och jag gör det med inslag av bävan, därför att det han så realistiskt beskriver handlar om något så avgörande som liv och död, tid och evighet.
Ronny Almroth har gjort en fascinerande, men lika allvarlig som tankeväckande ”livsresa”. Med en tydligt uttalad ateistisk utgångspunkt och med en farlig kombination av både cynism och självförakt, kvinnoförakt och förakt för kristen tro och för kristna människor, så balanserade han under en avgörande tid i sitt liv mellan självmordstankar och viljan att leva. Men Livet och den Gud som är Livets ursprung segrade över både ateismen, cynismen och föraktet.
Ronny Almroth berättar om sitt personliga möte med den Gud, som är en evig och personlig Gud – ett radikalt ”Gudsmöte” med tydliga alternativ: ”Himmel eller helvete?
Idag gör Ronny Almroth en helt annan ”livsresa” som kristen, och med en kallelse över sitt liv, att stå upp och försvara Bibeln och klassisk kristen tro, inför både sekulära och kristna människor. Något som är mer aktuellt än någonsin.
Läs och låt dig påverkas av det Ronny Almroth berättar!
Storvreta den 17 augusti 2015
Bength Gustafson
Förord av Bength Gustafson
Författarens prolog
Kapitel 1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
Kapitel 2. Mitt Gudsmöte
Kapitel 3. Mina synpunkter på ateismen
Kapitel 4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Författarens epilog
FÖRORD AV BENGTH GUSTAFSON:
Jag har fått förmånen att få skriva detta förord till Ronny Almroths självbiografi och jag gör det med inslag av bävan, därför att det han så realistiskt beskriver handlar om något så avgörande som liv och död, tid och evighet.
Ronny Almroth har gjort en fascinerande, men lika allvarlig som tankeväckande ”livsresa”. Med en tydligt uttalad ateistisk utgångspunkt och med en farlig kombination av både cynism och självförakt, kvinnoförakt och förakt för kristen tro och för kristna människor, så balanserade han under en avgörande tid i sitt liv mellan självmordstankar och viljan att leva. Men Livet och den Gud som är Livets ursprung segrade över både ateismen, cynismen och föraktet.
Ronny Almroth berättar om sitt personliga möte med den Gud, som är en evig och personlig Gud – ett radikalt ”Gudsmöte” med tydliga alternativ: ”Himmel eller helvete?
Idag gör Ronny Almroth en helt annan ”livsresa” som kristen, och med en kallelse över sitt liv, att stå upp och försvara Bibeln och klassisk kristen tro, inför både sekulära och kristna människor. Något som är mer aktuellt än någonsin.
Läs och låt dig påverkas av det Ronny Almroth berättar!
Storvreta den 17 augusti 2015
Bength Gustafson
FÖRFATTARENS
PROLOG:
Detta
är mitt vittnesbörd av hur mitt liv utvecklades från att ha varit
en ateist till att idag bekänna mig till, och aktivt försvara
kristen tro.
Det är en serie på fyra kapitel där varje avsnitt behandlar en egen utsaga som pedagogiskt ska avhandla följande innehåll:
1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
2. Mitt Gudsmöte
3. Mina synpunkter på ateismen
4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Anledningen till att det är fyra kapitel, är för att läsaren enkelt ska kunna läsa det som intresserar henne främst, men också för det enkelt ska kunna läsas ett kapitel i taget då det inte går lämna något bokmärke.
Jag rekommenderar dig som bekänner sig som ateist att läsa åtminstone de första två kapitlen (1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud, samt 2. Mitt Gudsmöte) innan du läser min kritik mot ateismen.
Gör du inte det kommer du bli osakligt arg på mig och kan inte sätta dig in i min situation och bittra erfarenhet jag har av den livsåskådningen. Huruvida du läser alltsammans, och ändå vill diskutera min kritik mot ateismen är upp till dig. Du är välkommen med det.
Jag har provat den livsåskådningen och vet vad det erbjöd mig, därför har jag gjort ett aktivt val att lämna det jag själv under en betydande period av livet hyllade som det enda vettiga synsättet i livet och världen.
Mitt vittnesbörd du kommer läsa om utspelar sig mellan ca 13 till 20 års ålder. Under den här periodens gång så utvecklas en alltmer cynisk syn på livet, människan och Gud.
Syftet med denna serie är att ge exempel på hur det kan ta sig uttryck när ett möte sker mellan den Gud som är centralgestalten i bibeln och den lilla människan.
De namn som förekommer i självbiografin är fingerade.
Mitt sekulariserade hem-
Jag föddes in i ett sekulariserat hem som inte på något vis var kristet, religiöst eller kyrkligt intresserat överhuvudtaget. Det närmaste jag kom kristen tro under barnaåren är då jag har ett stillbildsminne från kyrkans barntimme. Hur detta påverkade mig får du läsa om i kapitel två "Mitt Gudsmöte" där jag beskriver varför jag bröt mig ur gudsförnekelsen och accepterade vad mitt samvete sa till mig om den kristna tron.
Det förekom aldrig samtal om den bibliske Gudens existens i vårt hem, jag har dock minnen av att vänner till mina föräldrar fört på tal med de om Gud fanns, men min far hade inte några svar att komma med.
Några julottor, eller besök i någon kyrka vid högtidliga tillfällen förekom inte i vår familj heller, det var ganska avskalat, sekulariserat med andra ord. Under tonåren så blev det dock en del få besök i en svenskkyrklig församling eftersom familjesituationen hade förändrats med en ny hustru hos min far. Hennes gudstro medförde att det var något naturligt i att besöka kyrkan emellanåt och det var något av det sämsta jag kände till. Som yngre tonåring tyckte jag att kyrkbesöken var en meningslös religiös ritual som inte hade något värde överhuvudtaget för mig. Gud fanns nog inte, och det var dessutom ointressant att ens vilja veta det. Livet hade viktigare frågor att bemöta då.
Min sekulariserade syn på människan-
Tonåren har sin gilla gång och identitetskrisen slog även mig, vem är jag? Hur är jag? Vad är meningen med livet? Under tonårens gång så genomgår jag utmaningar som så många i livet möter, yrkesval, kärleksproblem, livets mening, goda förebilder som saknas, motgångar i olika åtaganden och slutligen en depression som aldrig går över. Deprimerad kan alla bli och det är inget allvarligt i detta, det är den obrutna depressionen som är farlig. Därför som livet tog sin utveckling för mig var något av det värsta jag tror en människa kan uppleva. Människan har överlevt krig, naturkatastrofer, livslånga sjukdomar, svek, hat och mycket annat av krissituationer. En depression som borrar ner sig allt djupare i en människas psyke under årens lopp och som slutligen erbjuder självmord som en utväg ur ett mentalt fängelse utan nyckel, det tror då jag är något av det värsta en människa kan uppleva när hon psykologiskt sett dör inombords.
Därför att fråga sig vad meningen med livet är, har sin ursprungliga grund i att människan faktiskt har ett syfte med sin tid på jorden, men att sakna svaret och slutligen vilja begå självmord så snart man vaknat är nog värre än något annat lidande. I varjefall är det min personliga uppfattning.
Parallellt med min känsla av meningslöshet och depression under tonåren så började jag ta för mig i livet och bröt mot det svaga samvete som fanns kvar. Moral och etik var sådant som hörde äldre generationer till. De gillade såkallade moralkakor. Livet var alldeles för intressant för att säga nej till situationer då jag med list försökte lägra kvinnor i deras svaga ögonblick. Allt sägs ju vara tillåtet vid krig och kärlek, vid egenkärleken då bör tilläggas. Så hur man fick en kvinna fanns det inga regler alls för, det var helt korrekt att framställa sig själv som världsvan och ytterst charmig, gärna när kvinnan var onykter dessutom. Någon föreställning att kärlek handlar om att söka kvinnans bästa fanns inte i tankelivet, hon hade en självklar ställning för mig, och det var gärna raklång. Här hade jag inga skrupler att manipulera vänner för att få dessa begär mättade.
Att lyssna på vänner som öppnade hjärtat i förtroende var en nitlott för de, för då visste de inte att deras livssituationer snart var på löpsedeln hos nästa vän. Jag drar mig till minnes när jag figurerade på ett av klassfotografierna under gymnasietiden, hur brett och fint leende jag har där. En fotografs stora glädje att få ett riktigt stomatolleènde, men hade fotografen vetat varför jag log så vackert hade nog det blivit ett etiskt dilemma där. I lokalen vår klass fotades i, så fanns en målning av ett litet mörkhyat barn från Afrika, och jag drog mig då till minnes att det fanns ett uttryck som jag skrattade gott åt, nämligen biafraneger. Biafra var en kortlivad stat i Afrika som genomgick ofantligt lidande under ca tre år, då mänskligheten nästan svalt ihjäl under åren 1967-1970. Barnen på fotona hade ett, i mina ögon, roligt utseende som direkt fick mig att skratta. Om du inte vet vad det är, så är det undernärda, skelettliknande småbarn som har en oproportionerligt stor mage i förhållande till sin magra kropp. Detta obscena utseende skrattade jag gott åt.
Även under skolgången så hade jag ett morbitt intresse, t.ex. så besökte jag flitigt under en tid, en webbsida där besökaren kunde betrakta stora volymer av fotograferade lik. Döds och trafikolyckor, självmord av de mest groteska slag, dödssjukdomar, förruttnade lik, krigsoffer, naturkatastrofer och andra brutala, närgångna fotografier på döda kroppar och likdelar var ytterst intressant för mig då. Någon tanke på om detta var makabert slog mig aldrig. Det var mycket intressant att betrakta närbilder av detta slaget, ja, även diskutera det med andra.
Jag hade en föraktfull och mycket ironiserande attityd till homosexuella, jag skämtade så ofta om deras livsstil att några av mina vänner blev osäkra på min personliga sexuella läggning. De trodde att det var ett sätt för mig att slutligen "komma ut ur garderoben". Men så var det definitivt inte, jag gick så långt i de skämten att somliga associerade mig med detta, så de påbörjade den typen av skämt bara jag dök upp t.ex. på en pub. Jag avslutade den typen av skämt, gärna detaljerat.
Min sekulariserade syn på livet-
Livet var ett regelbefriat slagfält, det handlade om att vinna varje intresse, till varje tänkbart pris.
Moral och etik var begrepp jag hört talas om, mest i skolan och visste knappt vad det betydde, och intresserade mig inte för det. Livet var här och nu. Nu skulle jag ta mig fram, på bekostnad av andra om de stod i vägen för mina självförverkligande drömmar. De kunde gott bli liggande på livets väg bakom mig om de inte fattade bättre.
I takt med att min depression djupnade så började mitt verkstads och motorintresse avta. Ungefär som om man häller aska på elden, långsamt dör man inombords. Meningslösheten började göra sig alltför hemtam och dagarna började upplevas som veckor. Meningen med livet då, var att bli antagen till den gymnasieutbildning som jag ansökt till, fordonsteknik med inriktning transportteknik. Väl när antagningsbeskedet var ett faktum så gjorde sig meningslösheten känd igen. Målet med livet var fullbordat, jag var i land, jag var i mål. Vad handlar livet om nu då? Ingenting, blev svaret. Så att ens vilja slutföra en yrkesinledande utbildning var inget som gav mig mål och mening med livet. De sista åren jag närmade mig tjugoårsåldern så var meningslösheten en daglig följeslagare. Alkoholen gjorde debut och lindrade ångesten för en kväll, några få timmar, för att vara väl tillbaka nästa morgon, ibland i kombination med gårdagens ogenomtänkta handlingar. Alkoholen fick en avslappnade effekt även under vardagskvällar och blev ett välkommet sällskap under gymnasietiden. Depressionen i kombination med meningslösheten och en subjektiv, liberal moral i mitt liv bidrog till att jag började hata somliga i min omgivning. Jag besökte en kurator på en ungdomspsykiatrisk mottagning regelbundet och förklarade mitt hat emot kvinnan i allmänhet och vissa i kvinnor i synnerhet. De var så dumma att de knappt kunde öppna en dörr. Om man utrotade pengar och kvinnor skulle världens största problem snart lösa sig som ett resultat. Ståndpunkten var tydlig hur jag kände för kvinnor. De skulle vara under mannen och göra som de blev tillsagda. Tanken på äktenskap var främmande, det fanns ingen anledning till att binda sig till något sådant formellt. Dessutom svor jag och förbannade äktenskapet när det kom på tal vid ett tillfälle.
Jag tyckte att jag var omgiven av nötter, alltså människor som var fullständigt intelligensbefriade. Jag var Alfa och Omega i vår värld, alla andra kunde vara för sig själva i sina bubblor. Invandrarna i vårt land skulle vi gott och väl skjuta av som en slags gallring av djurbestånd man gör när en ras är för stor. Invandrarna tog våra kvinnor och var en ekonomisk belastning för samhället, de skulle helst bort från vårt svenska samhälle. Inte bara invandraren hade jag ett ont öga till, även Stockholmaren var en dumskalle. De kunde inte arbeta som en norrlänning, så dessa kunde gott och väl hålla sig i sitt "fjollträsk".
Cynismen tilltog och började vända sig mot mig själv tillslut. Självhatet, depressionen, meningslösheten bidrog till att jag hatade mig själv och vad jag än gjorde. Jag uppskattade i stort sett inget alls i mitt liv, så kuratorn som jag besökte föreslog att vi måste börja med att uppskatta något överhuvudtaget i livet. Jag fick börja tala med mig själv och uppmuntra mig själv på det verbala viset (våra ord har en förmåga att uträtta mer än vi tror) såsom t.ex. att: Nu knöt du skorna bra Ronny! Nu skar du en fin skiva bröd Ronny, och annat på infantil nivå. En omstart för att komma upp ur det självdestruktiva tänkandet. Det hjälpte inte och tvångstankar hade slagit följe sedan några år på att begå självmord. Dessa tankar övergick till att slå ut i tvångshandlingar. Självdestruktivt beteende började bli återkommande flera gånger i månaden, under vissa perioder, till den grad så jag försökte skära halsen av mig, snitta upp handlederna, skjuta skallen av mig, förgifta mig, eller se till att jag omkom i en trafikolycka. När jag väl var i dessa destruktiva moment så var det fyllt av självhat och grova svordomar kombinerat med hetsningar mot mig själv att verkligen begå självmord. Vansinnet visste inga begränsningar. Något som alltid hindrade mig från att slutföra självmordet var den lilla, svaga tanken: Det kan bli bättre! Hoppet är ju det sista som överger människan. Vid ett av dessa tillfällen, när jag av någon anledning befann mig ensam i en väns bostad, så ringde telefonen till deras bostad mitt i mitt självmordsförsök. Jag la ifrån mig kniven och svarade i telefonen, en felringning. Tanken slog mig direkt när jag hade lagt på telefonluren att det möjligen var Gud som låg bakom detta avbrott. Alla tvivel och tankar mot Guds existens tog omgående död på denna tanke. I det mest demoniska ögonblicket av livet så såg jag en stillbild framför mig, mina ögon var helt öppna och jag var i nyktert tillstånd, men trots detta såg jag en mörkgrå stillbild av min egen gravsten på en mörk kyrkogård med dödsdatumet uthugget, något datum under mitt tjugonde levnadsår (2001). Detta berättade jag inte för någon.
Jag blev remitterad till en psykolog som grävde i mitt förflutna flitigt och även anordnade farmaka till mig. Något säkert löfte på att jag skulle dyka upp vid nästa avtalade tid gick inte ge henne, jag visste ju inte om jag levde då! Så illa var det, ja, t.o.m. så illa att när jag vaknade så visste jag inte varför jag ens skulle försöka leva den dagen. Jag fick återuppfinna meningen med livet i stort sett dagligen för att inte vilja begå självmord. Det var nattsvart mörker som rådde i livet. I denna mörka, destruktiva period av livet så hade jag, i min ensamhet, dialoger med mig själv. Jag talade om för mig själv vilket lågt människovärde jag hade, hur meningslöst allt i livet var, och svarade på påståendena med jakande kommentarer.
Det var definitivt demoniskt emellanåt i mitt liv när jag blev ensam.
Min sekulariserade syn på Gud-
Min syn på Gud var tydlig, Han fanns inte!
Vi människor härstammade från aporna och vi hade inget syfte med livet, jag frågade min far varför vi levde och existerade, något svar fick jag aldrig. Så livets uppkomst var definitivt inte från Gud, att barn dessutom skulle vara en gåva från Honom var ett lustigt skämt. Så resonerade man möjligen förr i den religiösa tiden i landet. Barnen var det ju föräldrarna som satte till världen. Under min mellersta tonårstid så påbörjade jag en konfirmation inom svenska kyrkans regi, inte för något löfte om att få en moped från min far, för den använde jag till konfirmandträffarna, nej jag påbörjade konfirmationen eftersom andra i klassen tjatade på mig vänligt och jag gick med på det. Vi hade samtal där om kristen tro och jag minns att frågan kom upp för oss vilken gudsbild vi konfirmander hade. Jag hade ingen alls. Det var blankt för mig. Gud var för mig en tanke, ingen reell och existerande person. Efter ca halva konfirmationstiden så beslutade jag mig ganska abrupt att avsluta detta för det var ett meningslöst innehåll. Jag hade viktigare saker för mig under dessa tillfällen. Under tonårstiden så bad jag till Gud om hjälp i en situation när jag var ute på en spontan resa. Jag bodde hos min far, och det var sommarlov, någon gång under slutet av 1990-talet, och jag beslutade mig på stående fot att jag och min Erik skulle ta varsin moped och göra en resa på ca 140 km enkel väg till min mor. Efter ca 40 km så bröt regnet ut så min moped fick tändningsfel. Är du lite tekniskt kunnig förstår du vad det innebär när tändstiftet blir konstant duschat av regnvatten. Motorn dör omgående. Så jag och Erik fick avbryta äventyret och beslutade oss för att vända hemåt igen, fortsätta var uteslutet. Erik sträckte ut sitt ben framför sig och styrde min moped framför på hemvägen, men det var krävande så vi gjorde ett stopp på ett motell efter vägen. Ingen av oss hade råd med en övernattning där, så vi fortsatte resan hemåt. Jag fick idén att be Gud om hjälp här, och för att korta ner historien så startade faktiskt mopeden under min bogsering. Jag blev både överraskad och glad för detta och tänkte att Gud rimligen låg bakom detta. Men jag berättade aldrig för Erik att jag hade bett till Gud och fått svar. Med tiden så övergick detta till ett sammanträffande, Gud fanns ju inte.
Jag besökte under min gymnasietid en frikyrka, men det var mest av misstag, därför jag åkte bil med några kristna vänner som jag inte umgicks nämnvärt med, och de tog med mig till deras kyrka där det pågick julpynt, så någon gudstjänst var det inte frågan om. Alla var sympatiska och fina människor, men trots det så talade jag illa om de för min omgivning efteråt. Sådan var jag. Under det första utav mina fyra år i gymnasiet så lärde jag känna en kristen man, Peter, som tillsynes var fullt normal för att vara religiös. Han passade inte in i mina stereotyper som ålderdomlig, moraliserande, religiöst språkbruk och allmänt skygg för omgivningen. Kristna människor hade jag ett särskilt synsätt till i min värld, kände jag till någon kristen i en folksamling så stack han eller hon ut markant i min värld. Peter var så olik detta så jag hade svårt att tro att han verkligen var kristen som en annan man i klassen sa till mig. Jag frågade honom själv om påståendet stämde, och det gjorde det. Vi blev snabbt vänner och jag satte stort värde på honom. Jag besökte Peter i hans hem och fick möta en ytterst sympatisk familj som var medlemmar i den frikyrka som jag besökte under julpyntandet. När det gällde kyrkan så var min åsikt tydlig, det var en förljugen pseudovärld som saknade verklighetsförankrade värden. Mannen i fronten, pastorn och prästen, ledde ett rollspel där bibeln var en gigantisk sagobok som säkert gav dessa ambivalenta människor en slags religiös uppmuntran så de orkade leva ännu en vecka i sin låtsasvärld. Gud fanns ju inte, så de var besynnerliga människor. Jag hade vissa kritiska frågor till min vän som t.ex. varifrån mörkhyade människor kom ifrån. Peter berättade vid ett tillfälle att Gud hade lindrat huvudvärk för honom i samband med att en pastor bett för honom. Javisst tänkte jag, det var ju säkert sant! Ironin var alltid nära tillhands. Så kristen tro var alltså ett religiöst tankesystem, en ideologi, likt alla andra religioner som ändå bara binder upp människan i träldomsok. Du skall och du skall icke! Så lyder lagen. Så, eftersom Gud inte fanns, så var kyrkan ytterst motbjudande för mig. Jag klarade mig bra utan den, och den hade definitivt inget att erbjuda mig. Jag hade ju ett liv att uppleva som exkluderade allt vad religion och ritual ens skulle kunna erbjuda. Gud finns inte, religion skapar krig, låt oss sluta tala om allt detta. Det var ungefär min filosofi gentemot all form av tro.
Det är en serie på fyra kapitel där varje avsnitt behandlar en egen utsaga som pedagogiskt ska avhandla följande innehåll:
1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
2. Mitt Gudsmöte
3. Mina synpunkter på ateismen
4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Anledningen till att det är fyra kapitel, är för att läsaren enkelt ska kunna läsa det som intresserar henne främst, men också för det enkelt ska kunna läsas ett kapitel i taget då det inte går lämna något bokmärke.
Jag rekommenderar dig som bekänner sig som ateist att läsa åtminstone de första två kapitlen (1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud, samt 2. Mitt Gudsmöte) innan du läser min kritik mot ateismen.
Gör du inte det kommer du bli osakligt arg på mig och kan inte sätta dig in i min situation och bittra erfarenhet jag har av den livsåskådningen. Huruvida du läser alltsammans, och ändå vill diskutera min kritik mot ateismen är upp till dig. Du är välkommen med det.
Jag har provat den livsåskådningen och vet vad det erbjöd mig, därför har jag gjort ett aktivt val att lämna det jag själv under en betydande period av livet hyllade som det enda vettiga synsättet i livet och världen.
Mitt vittnesbörd du kommer läsa om utspelar sig mellan ca 13 till 20 års ålder. Under den här periodens gång så utvecklas en alltmer cynisk syn på livet, människan och Gud.
Syftet med denna serie är att ge exempel på hur det kan ta sig uttryck när ett möte sker mellan den Gud som är centralgestalten i bibeln och den lilla människan.
De namn som förekommer i självbiografin är fingerade.
Mitt sekulariserade hem-
Jag föddes in i ett sekulariserat hem som inte på något vis var kristet, religiöst eller kyrkligt intresserat överhuvudtaget. Det närmaste jag kom kristen tro under barnaåren är då jag har ett stillbildsminne från kyrkans barntimme. Hur detta påverkade mig får du läsa om i kapitel två "Mitt Gudsmöte" där jag beskriver varför jag bröt mig ur gudsförnekelsen och accepterade vad mitt samvete sa till mig om den kristna tron.
Det förekom aldrig samtal om den bibliske Gudens existens i vårt hem, jag har dock minnen av att vänner till mina föräldrar fört på tal med de om Gud fanns, men min far hade inte några svar att komma med.
Några julottor, eller besök i någon kyrka vid högtidliga tillfällen förekom inte i vår familj heller, det var ganska avskalat, sekulariserat med andra ord. Under tonåren så blev det dock en del få besök i en svenskkyrklig församling eftersom familjesituationen hade förändrats med en ny hustru hos min far. Hennes gudstro medförde att det var något naturligt i att besöka kyrkan emellanåt och det var något av det sämsta jag kände till. Som yngre tonåring tyckte jag att kyrkbesöken var en meningslös religiös ritual som inte hade något värde överhuvudtaget för mig. Gud fanns nog inte, och det var dessutom ointressant att ens vilja veta det. Livet hade viktigare frågor att bemöta då.
Min sekulariserade syn på människan-
Tonåren har sin gilla gång och identitetskrisen slog även mig, vem är jag? Hur är jag? Vad är meningen med livet? Under tonårens gång så genomgår jag utmaningar som så många i livet möter, yrkesval, kärleksproblem, livets mening, goda förebilder som saknas, motgångar i olika åtaganden och slutligen en depression som aldrig går över. Deprimerad kan alla bli och det är inget allvarligt i detta, det är den obrutna depressionen som är farlig. Därför som livet tog sin utveckling för mig var något av det värsta jag tror en människa kan uppleva. Människan har överlevt krig, naturkatastrofer, livslånga sjukdomar, svek, hat och mycket annat av krissituationer. En depression som borrar ner sig allt djupare i en människas psyke under årens lopp och som slutligen erbjuder självmord som en utväg ur ett mentalt fängelse utan nyckel, det tror då jag är något av det värsta en människa kan uppleva när hon psykologiskt sett dör inombords.
Därför att fråga sig vad meningen med livet är, har sin ursprungliga grund i att människan faktiskt har ett syfte med sin tid på jorden, men att sakna svaret och slutligen vilja begå självmord så snart man vaknat är nog värre än något annat lidande. I varjefall är det min personliga uppfattning.
Parallellt med min känsla av meningslöshet och depression under tonåren så började jag ta för mig i livet och bröt mot det svaga samvete som fanns kvar. Moral och etik var sådant som hörde äldre generationer till. De gillade såkallade moralkakor. Livet var alldeles för intressant för att säga nej till situationer då jag med list försökte lägra kvinnor i deras svaga ögonblick. Allt sägs ju vara tillåtet vid krig och kärlek, vid egenkärleken då bör tilläggas. Så hur man fick en kvinna fanns det inga regler alls för, det var helt korrekt att framställa sig själv som världsvan och ytterst charmig, gärna när kvinnan var onykter dessutom. Någon föreställning att kärlek handlar om att söka kvinnans bästa fanns inte i tankelivet, hon hade en självklar ställning för mig, och det var gärna raklång. Här hade jag inga skrupler att manipulera vänner för att få dessa begär mättade.
Att lyssna på vänner som öppnade hjärtat i förtroende var en nitlott för de, för då visste de inte att deras livssituationer snart var på löpsedeln hos nästa vän. Jag drar mig till minnes när jag figurerade på ett av klassfotografierna under gymnasietiden, hur brett och fint leende jag har där. En fotografs stora glädje att få ett riktigt stomatolleènde, men hade fotografen vetat varför jag log så vackert hade nog det blivit ett etiskt dilemma där. I lokalen vår klass fotades i, så fanns en målning av ett litet mörkhyat barn från Afrika, och jag drog mig då till minnes att det fanns ett uttryck som jag skrattade gott åt, nämligen biafraneger. Biafra var en kortlivad stat i Afrika som genomgick ofantligt lidande under ca tre år, då mänskligheten nästan svalt ihjäl under åren 1967-1970. Barnen på fotona hade ett, i mina ögon, roligt utseende som direkt fick mig att skratta. Om du inte vet vad det är, så är det undernärda, skelettliknande småbarn som har en oproportionerligt stor mage i förhållande till sin magra kropp. Detta obscena utseende skrattade jag gott åt.
Även under skolgången så hade jag ett morbitt intresse, t.ex. så besökte jag flitigt under en tid, en webbsida där besökaren kunde betrakta stora volymer av fotograferade lik. Döds och trafikolyckor, självmord av de mest groteska slag, dödssjukdomar, förruttnade lik, krigsoffer, naturkatastrofer och andra brutala, närgångna fotografier på döda kroppar och likdelar var ytterst intressant för mig då. Någon tanke på om detta var makabert slog mig aldrig. Det var mycket intressant att betrakta närbilder av detta slaget, ja, även diskutera det med andra.
Jag hade en föraktfull och mycket ironiserande attityd till homosexuella, jag skämtade så ofta om deras livsstil att några av mina vänner blev osäkra på min personliga sexuella läggning. De trodde att det var ett sätt för mig att slutligen "komma ut ur garderoben". Men så var det definitivt inte, jag gick så långt i de skämten att somliga associerade mig med detta, så de påbörjade den typen av skämt bara jag dök upp t.ex. på en pub. Jag avslutade den typen av skämt, gärna detaljerat.
Min sekulariserade syn på livet-
Livet var ett regelbefriat slagfält, det handlade om att vinna varje intresse, till varje tänkbart pris.
Moral och etik var begrepp jag hört talas om, mest i skolan och visste knappt vad det betydde, och intresserade mig inte för det. Livet var här och nu. Nu skulle jag ta mig fram, på bekostnad av andra om de stod i vägen för mina självförverkligande drömmar. De kunde gott bli liggande på livets väg bakom mig om de inte fattade bättre.
I takt med att min depression djupnade så började mitt verkstads och motorintresse avta. Ungefär som om man häller aska på elden, långsamt dör man inombords. Meningslösheten började göra sig alltför hemtam och dagarna började upplevas som veckor. Meningen med livet då, var att bli antagen till den gymnasieutbildning som jag ansökt till, fordonsteknik med inriktning transportteknik. Väl när antagningsbeskedet var ett faktum så gjorde sig meningslösheten känd igen. Målet med livet var fullbordat, jag var i land, jag var i mål. Vad handlar livet om nu då? Ingenting, blev svaret. Så att ens vilja slutföra en yrkesinledande utbildning var inget som gav mig mål och mening med livet. De sista åren jag närmade mig tjugoårsåldern så var meningslösheten en daglig följeslagare. Alkoholen gjorde debut och lindrade ångesten för en kväll, några få timmar, för att vara väl tillbaka nästa morgon, ibland i kombination med gårdagens ogenomtänkta handlingar. Alkoholen fick en avslappnade effekt även under vardagskvällar och blev ett välkommet sällskap under gymnasietiden. Depressionen i kombination med meningslösheten och en subjektiv, liberal moral i mitt liv bidrog till att jag började hata somliga i min omgivning. Jag besökte en kurator på en ungdomspsykiatrisk mottagning regelbundet och förklarade mitt hat emot kvinnan i allmänhet och vissa i kvinnor i synnerhet. De var så dumma att de knappt kunde öppna en dörr. Om man utrotade pengar och kvinnor skulle världens största problem snart lösa sig som ett resultat. Ståndpunkten var tydlig hur jag kände för kvinnor. De skulle vara under mannen och göra som de blev tillsagda. Tanken på äktenskap var främmande, det fanns ingen anledning till att binda sig till något sådant formellt. Dessutom svor jag och förbannade äktenskapet när det kom på tal vid ett tillfälle.
Jag tyckte att jag var omgiven av nötter, alltså människor som var fullständigt intelligensbefriade. Jag var Alfa och Omega i vår värld, alla andra kunde vara för sig själva i sina bubblor. Invandrarna i vårt land skulle vi gott och väl skjuta av som en slags gallring av djurbestånd man gör när en ras är för stor. Invandrarna tog våra kvinnor och var en ekonomisk belastning för samhället, de skulle helst bort från vårt svenska samhälle. Inte bara invandraren hade jag ett ont öga till, även Stockholmaren var en dumskalle. De kunde inte arbeta som en norrlänning, så dessa kunde gott och väl hålla sig i sitt "fjollträsk".
Cynismen tilltog och började vända sig mot mig själv tillslut. Självhatet, depressionen, meningslösheten bidrog till att jag hatade mig själv och vad jag än gjorde. Jag uppskattade i stort sett inget alls i mitt liv, så kuratorn som jag besökte föreslog att vi måste börja med att uppskatta något överhuvudtaget i livet. Jag fick börja tala med mig själv och uppmuntra mig själv på det verbala viset (våra ord har en förmåga att uträtta mer än vi tror) såsom t.ex. att: Nu knöt du skorna bra Ronny! Nu skar du en fin skiva bröd Ronny, och annat på infantil nivå. En omstart för att komma upp ur det självdestruktiva tänkandet. Det hjälpte inte och tvångstankar hade slagit följe sedan några år på att begå självmord. Dessa tankar övergick till att slå ut i tvångshandlingar. Självdestruktivt beteende började bli återkommande flera gånger i månaden, under vissa perioder, till den grad så jag försökte skära halsen av mig, snitta upp handlederna, skjuta skallen av mig, förgifta mig, eller se till att jag omkom i en trafikolycka. När jag väl var i dessa destruktiva moment så var det fyllt av självhat och grova svordomar kombinerat med hetsningar mot mig själv att verkligen begå självmord. Vansinnet visste inga begränsningar. Något som alltid hindrade mig från att slutföra självmordet var den lilla, svaga tanken: Det kan bli bättre! Hoppet är ju det sista som överger människan. Vid ett av dessa tillfällen, när jag av någon anledning befann mig ensam i en väns bostad, så ringde telefonen till deras bostad mitt i mitt självmordsförsök. Jag la ifrån mig kniven och svarade i telefonen, en felringning. Tanken slog mig direkt när jag hade lagt på telefonluren att det möjligen var Gud som låg bakom detta avbrott. Alla tvivel och tankar mot Guds existens tog omgående död på denna tanke. I det mest demoniska ögonblicket av livet så såg jag en stillbild framför mig, mina ögon var helt öppna och jag var i nyktert tillstånd, men trots detta såg jag en mörkgrå stillbild av min egen gravsten på en mörk kyrkogård med dödsdatumet uthugget, något datum under mitt tjugonde levnadsår (2001). Detta berättade jag inte för någon.
Jag blev remitterad till en psykolog som grävde i mitt förflutna flitigt och även anordnade farmaka till mig. Något säkert löfte på att jag skulle dyka upp vid nästa avtalade tid gick inte ge henne, jag visste ju inte om jag levde då! Så illa var det, ja, t.o.m. så illa att när jag vaknade så visste jag inte varför jag ens skulle försöka leva den dagen. Jag fick återuppfinna meningen med livet i stort sett dagligen för att inte vilja begå självmord. Det var nattsvart mörker som rådde i livet. I denna mörka, destruktiva period av livet så hade jag, i min ensamhet, dialoger med mig själv. Jag talade om för mig själv vilket lågt människovärde jag hade, hur meningslöst allt i livet var, och svarade på påståendena med jakande kommentarer.
Det var definitivt demoniskt emellanåt i mitt liv när jag blev ensam.
Min sekulariserade syn på Gud-
Min syn på Gud var tydlig, Han fanns inte!
Vi människor härstammade från aporna och vi hade inget syfte med livet, jag frågade min far varför vi levde och existerade, något svar fick jag aldrig. Så livets uppkomst var definitivt inte från Gud, att barn dessutom skulle vara en gåva från Honom var ett lustigt skämt. Så resonerade man möjligen förr i den religiösa tiden i landet. Barnen var det ju föräldrarna som satte till världen. Under min mellersta tonårstid så påbörjade jag en konfirmation inom svenska kyrkans regi, inte för något löfte om att få en moped från min far, för den använde jag till konfirmandträffarna, nej jag påbörjade konfirmationen eftersom andra i klassen tjatade på mig vänligt och jag gick med på det. Vi hade samtal där om kristen tro och jag minns att frågan kom upp för oss vilken gudsbild vi konfirmander hade. Jag hade ingen alls. Det var blankt för mig. Gud var för mig en tanke, ingen reell och existerande person. Efter ca halva konfirmationstiden så beslutade jag mig ganska abrupt att avsluta detta för det var ett meningslöst innehåll. Jag hade viktigare saker för mig under dessa tillfällen. Under tonårstiden så bad jag till Gud om hjälp i en situation när jag var ute på en spontan resa. Jag bodde hos min far, och det var sommarlov, någon gång under slutet av 1990-talet, och jag beslutade mig på stående fot att jag och min Erik skulle ta varsin moped och göra en resa på ca 140 km enkel väg till min mor. Efter ca 40 km så bröt regnet ut så min moped fick tändningsfel. Är du lite tekniskt kunnig förstår du vad det innebär när tändstiftet blir konstant duschat av regnvatten. Motorn dör omgående. Så jag och Erik fick avbryta äventyret och beslutade oss för att vända hemåt igen, fortsätta var uteslutet. Erik sträckte ut sitt ben framför sig och styrde min moped framför på hemvägen, men det var krävande så vi gjorde ett stopp på ett motell efter vägen. Ingen av oss hade råd med en övernattning där, så vi fortsatte resan hemåt. Jag fick idén att be Gud om hjälp här, och för att korta ner historien så startade faktiskt mopeden under min bogsering. Jag blev både överraskad och glad för detta och tänkte att Gud rimligen låg bakom detta. Men jag berättade aldrig för Erik att jag hade bett till Gud och fått svar. Med tiden så övergick detta till ett sammanträffande, Gud fanns ju inte.
Jag besökte under min gymnasietid en frikyrka, men det var mest av misstag, därför jag åkte bil med några kristna vänner som jag inte umgicks nämnvärt med, och de tog med mig till deras kyrka där det pågick julpynt, så någon gudstjänst var det inte frågan om. Alla var sympatiska och fina människor, men trots det så talade jag illa om de för min omgivning efteråt. Sådan var jag. Under det första utav mina fyra år i gymnasiet så lärde jag känna en kristen man, Peter, som tillsynes var fullt normal för att vara religiös. Han passade inte in i mina stereotyper som ålderdomlig, moraliserande, religiöst språkbruk och allmänt skygg för omgivningen. Kristna människor hade jag ett särskilt synsätt till i min värld, kände jag till någon kristen i en folksamling så stack han eller hon ut markant i min värld. Peter var så olik detta så jag hade svårt att tro att han verkligen var kristen som en annan man i klassen sa till mig. Jag frågade honom själv om påståendet stämde, och det gjorde det. Vi blev snabbt vänner och jag satte stort värde på honom. Jag besökte Peter i hans hem och fick möta en ytterst sympatisk familj som var medlemmar i den frikyrka som jag besökte under julpyntandet. När det gällde kyrkan så var min åsikt tydlig, det var en förljugen pseudovärld som saknade verklighetsförankrade värden. Mannen i fronten, pastorn och prästen, ledde ett rollspel där bibeln var en gigantisk sagobok som säkert gav dessa ambivalenta människor en slags religiös uppmuntran så de orkade leva ännu en vecka i sin låtsasvärld. Gud fanns ju inte, så de var besynnerliga människor. Jag hade vissa kritiska frågor till min vän som t.ex. varifrån mörkhyade människor kom ifrån. Peter berättade vid ett tillfälle att Gud hade lindrat huvudvärk för honom i samband med att en pastor bett för honom. Javisst tänkte jag, det var ju säkert sant! Ironin var alltid nära tillhands. Så kristen tro var alltså ett religiöst tankesystem, en ideologi, likt alla andra religioner som ändå bara binder upp människan i träldomsok. Du skall och du skall icke! Så lyder lagen. Så, eftersom Gud inte fanns, så var kyrkan ytterst motbjudande för mig. Jag klarade mig bra utan den, och den hade definitivt inget att erbjuda mig. Jag hade ju ett liv att uppleva som exkluderade allt vad religion och ritual ens skulle kunna erbjuda. Gud finns inte, religion skapar krig, låt oss sluta tala om allt detta. Det var ungefär min filosofi gentemot all form av tro.
I
allt detta gudsförnekande så var jag ändå uppriktig och erkände
min osäkerhet kring frågan om Guds vara eller icke vara. Helt
övertygad var jag inte om Guds inexistens, men OM Han fanns så var
han den grundläggande orsaken till alla mina problem i livet. Någon
tanke på handling och konsekvens i livet fanns inte.
I nästa kapitel får du veta hur jag blev konfronterad av bibelns Gud i det personliga valet mellan himmel och helvete.
Väl mött!
I nästa kapitel får du veta hur jag blev konfronterad av bibelns Gud i det personliga valet mellan himmel och helvete.
Väl mött!
fredag 6 mars 2015
But the bible was rigth: About the deluge
In my defense to the Bible's credibility as I start a series that will go under the title: " But the Bible was right (The bible as history) "
The title of this series I borrow from a book with precisely the same title.
It is a book that was written by a German journalist ( Werner Keller 1909-1980 ) whose aim was to find out whether there was any evidence of the Bible's descriptions of cities, places and reproduced events.
The book contains not less than 47 chapters in 383 pages covering a period from Abraham to the fall of Jerusalem after Jesus' birth. The book attracted much attention when it was published and was welcomed of course from Christian quarters.
It is a book that was written by a German journalist ( Werner Keller 1909-1980 ) whose aim was to find out whether there was any evidence of the Bible's descriptions of cities, places and reproduced events.
The book contains not less than 47 chapters in 383 pages covering a period from Abraham to the fall of Jerusalem after Jesus' birth. The book attracted much attention when it was published and was welcomed of course from Christian quarters.
As so many times someone publicly claiming to biblical advantage so meet the arguments to the contrary, this is a crucial part of the game rules of the conversation in the public domain.
Just like I as a Christian has the right to claim that Jesus Christ, the biblical God Son, is the only way to heaven, then antagonists right to question my argument, that I may give reasons for my belief.
Likewise, of course, in the opposite situation, I have the right to question such liberal theology (1) who claims that Jesus probably had a human father to the background of conception (2).
So that a statement or biblical event is questioned is nothing that would indicate that any lie is revealed and the truth is now settled.
No, one thing is for sure, Biblical criticism will continue, but it has always survived his opponents!
FLOOD, saw or Reality?
Now that I am going to talk about the deluge, I want to first point out that it is the deluge as the Bible describes as my text will be about.
There is a range of different versions of the flood of the Bible represents.
The Greeks have such Deukalions deluge story , on the American continent, there were among the aborigines, pre-Columbian, a variety of depictions of a flood. Even in Australia, Kashmir and Lithuania, there were depictions of a flood disaster, however, they have not the same image reproducing (3).
There is a range of different versions of the flood of the Bible represents.
The Greeks have such Deukalions deluge story , on the American continent, there were among the aborigines, pre-Columbian, a variety of depictions of a flood. Even in Australia, Kashmir and Lithuania, there were depictions of a flood disaster, however, they have not the same image reproducing (3).
As we shall study this subject, I must first of all in very short terms reflect what the Bible describes what happened so we are all having erected during this time.
This blog text contains three parts dealing with the following themes: first What renders the Bible about the flood? second Why occurred Flood? 3rd Is there evidence for the Flood?
1. What renders the Bible about the Flood?
God saw that the people who lived at that time, about 1600 years after Adam was created, (4) were evil, their thoughts and intentions were permanently negative, and sought his own good without regard for anyone else's perspective (5).
God knew then remorse and was grieved in his heart that He created mankind, (6) but Noah had an obedience to and lifestyle before God, which he valued (7).
He lived his life and had children, unaware of the plan God had for humanity (8)
The condition on earth did not improve but got worse and worse, violence intensified and hatred increased significantly (9)
God is looking up Noah and informs him of his plan to destroy all living creatures because evil has taken disproportionate amount of violence , hatred and violent death (10)
God gave him very detailed instructions to Noah to build an ark of gopher wood and how it should be equipped to cope with the extreme stress that awaited (11).
God explained that Noah was chosen by God himself, because of his obedience and thanks to this would also Noah's wife, sons and their wife be saved from the judgment that would come upon all mankind, including the animal kingdom (12).
Even proceeded instructions that they would bring animals of various kinds and food could be stored and eaten both for animals and people on board. No matter what Noah thought and felt in question what God had said to him, so he did everything that God told him (13).
Once the ark was finished, he got new instructions that he and his whole family would go into the because it would start raining about seven days, and the rain would last for 40 days (14).
Just as God had said so broke the rain out and underground water sources gave away astronomical amounts of water (15) and this rain combined with underground pressure relief lasted for 40 days (16). ark rose at the height of the water level (17) and all mountain peaks in the sky was covered with water (18).
All living beings, humans, beasts, reptiles and birds of heaven drowned alive (19) and the water level remained high for 150 days (20 ).
God decided to allow the water to recede, so a wind went over the earth (21) after an additional 150 days as the water began to subside to the point as (22) Noah some time later let out a raven and a dove to see if they came back to the boat, to ensure that the water had receded (23).This experiment was repeated later again with dove, then came back with a fresh olivlöv in its beak, then Noah knew that the waters were abated from off the earth (24) but it took a period of a few months before God spoke to Noah and his family to leave sheets (25) even the animals on board would leave the ark and multiply (26).
They left all the sheets and later as Noah built an altar where he sacrificed some animals to a pleasing offerings before God who promised never to punish man for this model (27).
God knew then remorse and was grieved in his heart that He created mankind, (6) but Noah had an obedience to and lifestyle before God, which he valued (7).
He lived his life and had children, unaware of the plan God had for humanity (8)
The condition on earth did not improve but got worse and worse, violence intensified and hatred increased significantly (9)
God is looking up Noah and informs him of his plan to destroy all living creatures because evil has taken disproportionate amount of violence , hatred and violent death (10)
God gave him very detailed instructions to Noah to build an ark of gopher wood and how it should be equipped to cope with the extreme stress that awaited (11).
God explained that Noah was chosen by God himself, because of his obedience and thanks to this would also Noah's wife, sons and their wife be saved from the judgment that would come upon all mankind, including the animal kingdom (12).
Even proceeded instructions that they would bring animals of various kinds and food could be stored and eaten both for animals and people on board. No matter what Noah thought and felt in question what God had said to him, so he did everything that God told him (13).
Once the ark was finished, he got new instructions that he and his whole family would go into the because it would start raining about seven days, and the rain would last for 40 days (14).
Just as God had said so broke the rain out and underground water sources gave away astronomical amounts of water (15) and this rain combined with underground pressure relief lasted for 40 days (16). ark rose at the height of the water level (17) and all mountain peaks in the sky was covered with water (18).
All living beings, humans, beasts, reptiles and birds of heaven drowned alive (19) and the water level remained high for 150 days (20 ).
God decided to allow the water to recede, so a wind went over the earth (21) after an additional 150 days as the water began to subside to the point as (22) Noah some time later let out a raven and a dove to see if they came back to the boat, to ensure that the water had receded (23).This experiment was repeated later again with dove, then came back with a fresh olivlöv in its beak, then Noah knew that the waters were abated from off the earth (24) but it took a period of a few months before God spoke to Noah and his family to leave sheets (25) even the animals on board would leave the ark and multiply (26).
They left all the sheets and later as Noah built an altar where he sacrificed some animals to a pleasing offerings before God who promised never to punish man for this model (27).
2. Why occurred Flood?
The Flood was preceded by a tragedy that first of all began in the Garden of Eden.
Where broke (28) the first humans, Adam and Eve against the clear instructions (29) that God had given them.
A unilateral separation from God started there and quickly began a vicious downward spiral dominate human thinking.
Adam and Eve's first two children had different hearts towards God (30 Abel became a shepherd and Cain arable farmers), so when God accepted Abel's sacrifice to God (31) but rejected Cain's sacrifice (32) as was Cain hateful to her brother who had the favor before the Lord.
The error here was not in the wrong sacrifice, but Cain's heart did not want to obey God. Therefore he gave God a sacrifice that He never asked, and saw his brother get the pleasure of God over his victim.
God saw this and pointed this out to Cain (33) but it did not help.
When the two brothers later well were out on their property and Cain was busy talking with his brother so, he attacked Abel and killed him in some way, so the blood was poured out on the ground (34).
Sin had quickly gained a huge impact, early in mankind came pride, (35) disobedience to God, (36 Adam watched Eve's action without protest) cowardice (37 Adam blames Eve despite Adam had the ultimate responsibility) jealousy (38) hatred of others, (39), murder, lust (40) and oförsoningen (41) in and ruined what God had intended.
Where broke (28) the first humans, Adam and Eve against the clear instructions (29) that God had given them.
A unilateral separation from God started there and quickly began a vicious downward spiral dominate human thinking.
Adam and Eve's first two children had different hearts towards God (30 Abel became a shepherd and Cain arable farmers), so when God accepted Abel's sacrifice to God (31) but rejected Cain's sacrifice (32) as was Cain hateful to her brother who had the favor before the Lord.
The error here was not in the wrong sacrifice, but Cain's heart did not want to obey God. Therefore he gave God a sacrifice that He never asked, and saw his brother get the pleasure of God over his victim.
God saw this and pointed this out to Cain (33) but it did not help.
When the two brothers later well were out on their property and Cain was busy talking with his brother so, he attacked Abel and killed him in some way, so the blood was poured out on the ground (34).
Sin had quickly gained a huge impact, early in mankind came pride, (35) disobedience to God, (36 Adam watched Eve's action without protest) cowardice (37 Adam blames Eve despite Adam had the ultimate responsibility) jealousy (38) hatred of others, (39), murder, lust (40) and oförsoningen (41) in and ruined what God had intended.
Here's continued life in a downward spiral and man multiplied on the earth.
Approximately 1000 years (4) after it was born Noah, who had a different mind-set in comparison with its surroundings.
He and his family became later in life once accused by God to build a boat out of gopher wood, because God had a thought of saving a few people away from a judgment that would come upon the whole earth, and this suits some people in and out that God is a murderer and a liar when he himself kills about 99% of the entire contemporary humanity, and self then says it's a sin to kill (42).
Yes, if you lack insight into elementary (43) questions the Bible actually is clear, so it looks as if God takes life of man that He Himself created in the Garden of Eden. That simple is not it.
It's like it's always been in the history of mankind, namely that each individual has a conscience who decides what is right and wrong in thought, speech and deed.
God gives every human being at least a sincere and genuine chance to receive forgiveness of their sins, this God has a great plan for every human being who we do not know in any situation.
If God did not give man any chance of this, then it would be all stereotypes (44) attribute (45) an objective truth about God of the Bible, then would God a murderer who indiscriminately kills us after subjectivism cynical malice.
The fact is, that the judgment of people who lived around Noah, and other countries that existed at the time, none of them wanted something with biblical God to do (46).
They said no to Him, therefore, God had to start over state of the earth.
When the Bible says that God repented that He created man, that does NOT that God repented of his plan and creation of human beings.
It is a linguistic dilemma that Bible translators do not find a better choice of words to.
God lamented the fact that He created man, because they were evil.
Of course, God knew that all this would happen, but by a sincere loving heart He created man to have someone to share eternity with, except with Jesus, the Holy Spirit and they angels who still chose to serve and worship God.
Either way, Noah, however, had a diametrically (47) disposition, he would have to do with God (48).
Therefore received he allowed to build a giant boat, something that probably was questioned sharply from those who knew and did not know Noah.
Noah and his family were by no means flawless people, later in the biblical depiction of their lives after the flood so we can see how their lifestyle collides with God's plans with their lives.
Approximately 1000 years (4) after it was born Noah, who had a different mind-set in comparison with its surroundings.
He and his family became later in life once accused by God to build a boat out of gopher wood, because God had a thought of saving a few people away from a judgment that would come upon the whole earth, and this suits some people in and out that God is a murderer and a liar when he himself kills about 99% of the entire contemporary humanity, and self then says it's a sin to kill (42).
Yes, if you lack insight into elementary (43) questions the Bible actually is clear, so it looks as if God takes life of man that He Himself created in the Garden of Eden. That simple is not it.
It's like it's always been in the history of mankind, namely that each individual has a conscience who decides what is right and wrong in thought, speech and deed.
God gives every human being at least a sincere and genuine chance to receive forgiveness of their sins, this God has a great plan for every human being who we do not know in any situation.
If God did not give man any chance of this, then it would be all stereotypes (44) attribute (45) an objective truth about God of the Bible, then would God a murderer who indiscriminately kills us after subjectivism cynical malice.
The fact is, that the judgment of people who lived around Noah, and other countries that existed at the time, none of them wanted something with biblical God to do (46).
They said no to Him, therefore, God had to start over state of the earth.
When the Bible says that God repented that He created man, that does NOT that God repented of his plan and creation of human beings.
It is a linguistic dilemma that Bible translators do not find a better choice of words to.
God lamented the fact that He created man, because they were evil.
Of course, God knew that all this would happen, but by a sincere loving heart He created man to have someone to share eternity with, except with Jesus, the Holy Spirit and they angels who still chose to serve and worship God.
Either way, Noah, however, had a diametrically (47) disposition, he would have to do with God (48).
Therefore received he allowed to build a giant boat, something that probably was questioned sharply from those who knew and did not know Noah.
Noah and his family were by no means flawless people, later in the biblical depiction of their lives after the flood so we can see how their lifestyle collides with God's plans with their lives.
What then was the cause of the flood was man's sin and their unwillingness to turn from it. Therefore, God had to judge them all to death so Noah and the others who wanted to live with God would get a fair chance at it in the contemporary decadent the world. God had no choice simply!
3. Is there evidence for the Flood?
If it is the case that the flood actually took place, and not an urban legend (49) then it should of course be any evidence of this?
When English and American archaeologists working at Tell el-Muqajjar, (Iraq), he made extensive excavations for about six years. The work was well worth the effort, for it was found where among other things, the Sumerian temples, with its warehouses, workshops, court buildings and villa-like housing (50).
The expedition was not content to have found all this without continued his excavations under any royal tombs that were nearby, where did you find of wood ash, a variety of clay tablets who were older than the graves above, one finds dated to about 3000 BC.
They continue to make excavations and finds new layers of similar findings that indicate an unusually highly developed civilization of sumerfolket (51).
Suddenly cease all traces of layers and any form of civilization.
The only thing that comes in contact with the clay. Clay of the kind formed by deposits in the water. The theories then goes to the river Euphrates left the sludge once upon a time when the delta found its way into the Persian Gulf.
The theories began to lose because of this during work on the new accurate calculations, the river Euphrates were far too many yards located below this clay as it was found during the excavation. They continued to dig down into the pure pristine clay and came as deep as three feet into this and expected to find pure untouched bottom (52). Instead, they find again traces of human habitation, one finds something resembling stone-age tools.
The expedition does the same intensive excavations in another place, the result is the same: Traces of ancient civilizations, several meters deep mud, since traces of past civilizations.
To eradicate all doubt that the man found a temporary place for these findings so dig a third shaft, the same discovery. (53)
Now begins a regular hunting if this was a local phenomenon as over southern Iraq as before, these excavations here and there. According to data we find that these traces of clay which has a range of 630 km by 160 km. (54)
They did, of course readings from the human settlements that were found and they stated that this flood occurred about 4000 years before Christ. (p 55)
When English and American archaeologists working at Tell el-Muqajjar, (Iraq), he made extensive excavations for about six years. The work was well worth the effort, for it was found where among other things, the Sumerian temples, with its warehouses, workshops, court buildings and villa-like housing (50).
The expedition was not content to have found all this without continued his excavations under any royal tombs that were nearby, where did you find of wood ash, a variety of clay tablets who were older than the graves above, one finds dated to about 3000 BC.
They continue to make excavations and finds new layers of similar findings that indicate an unusually highly developed civilization of sumerfolket (51).
Suddenly cease all traces of layers and any form of civilization.
The only thing that comes in contact with the clay. Clay of the kind formed by deposits in the water. The theories then goes to the river Euphrates left the sludge once upon a time when the delta found its way into the Persian Gulf.
The theories began to lose because of this during work on the new accurate calculations, the river Euphrates were far too many yards located below this clay as it was found during the excavation. They continued to dig down into the pure pristine clay and came as deep as three feet into this and expected to find pure untouched bottom (52). Instead, they find again traces of human habitation, one finds something resembling stone-age tools.
The expedition does the same intensive excavations in another place, the result is the same: Traces of ancient civilizations, several meters deep mud, since traces of past civilizations.
To eradicate all doubt that the man found a temporary place for these findings so dig a third shaft, the same discovery. (53)
Now begins a regular hunting if this was a local phenomenon as over southern Iraq as before, these excavations here and there. According to data we find that these traces of clay which has a range of 630 km by 160 km. (54)
They did, of course readings from the human settlements that were found and they stated that this flood occurred about 4000 years before Christ. (p 55)
So in conclusion here to deluge so God told himself that he installed something on our earthly spherical sky as proof that a cataclysm of this nature would never affect all life on earth, namely the rainbow (56). There is a meteorological optical phenomenon which was given its creation in God's chosen time. Rainbow In other words, not present before the flood.
Jesus himself was fully aware and had no doubts about the flood existence.
Jesus gives us a detailed description about the people who lived before the Flood celebrated their wedding, was already at that time married off, ate and drank, and life proceeded as "normal" for them, yes this is how they lived until the day that the flood came. They knew nothing about it until it came and swept them all (57).
The reason that Jesus restored the flood events was to warn his surroundings that one day we were not expecting it, so will Jesus come back to earth to retrieve his Christian congregation.
Jesus gives us a detailed description about the people who lived before the Flood celebrated their wedding, was already at that time married off, ate and drank, and life proceeded as "normal" for them, yes this is how they lived until the day that the flood came. They knew nothing about it until it came and swept them all (57).
The reason that Jesus restored the flood events was to warn his surroundings that one day we were not expecting it, so will Jesus come back to earth to retrieve his Christian congregation.
Now that we have studied what the Bible detail reproduce, also examined the motives for the Flood and finally read that there is archaeological evidence for the Flood, we have added yet another cornerstone in place to prove that the Bible is true and trustworthy.
In the next episode of " But the Bible was right "we will read about something in Sweden is relatively forgotten, namely Joshua and the longest day.
In short, it was the successor to the patriarch Moses, who was in a war and was dependent on the sun position in a certain position to win the war.
Then he prayed to God and the day's sunshine hours were extended considerably since the sun illuminated the earth's surface unusually long time.
In short, it was the successor to the patriarch Moses, who was in a war and was dependent on the sun position in a certain position to win the war.
Then he prayed to God and the day's sunshine hours were extended considerably since the sun illuminated the earth's surface unusually long time.
More about this and how we can know that this really happened, we study in the next blog text.
See you there!
References and sources:
First liberal theology, directions within Protestant theology argued for a free, of church dogma unbound truth seekers. (http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/liberalteologi)second Fertilization (http://www.synonymer.se/?query=konception)
third But the Bible was right, page 34, Werner Keller
fourth Chronology of World History: 6000 years of history of 5m
fifth one Deut 6: 5
6th 1 Genesis 6: 6
7th 1 Deuteronomy 6: 8-9
8th Gen 1 6 : 10
9th 1 Genesis 6:11
10th 1 Genesis 6:13
11th 1 Numbers 6: 14-16
12th 1 Genesis 6: 8,18
13th 1 Numbers 6: 20-22
14th 1 Genesis 7: 4
15th 1 Genesis 7:11
16th 1 Genesis 7:12
seventeenth 1 Genesis 7:18
18th 1 Genesis 7:20
19th 1 Genesis 7:23
20th 1 Genesis 7:24
21st 1 Genesis 8: 1
22 . 1 Deut 8: 3
23rd 1 Genesis 8: 7-8
24th 1 Genesis 8:11
25th 1 Genesis 8: 14-16
26th 1 Genesis 8:17
27th 1 Genesis 8: 18-21
28th 1 Exodus 3: 6
29th 1 Gen 2: 15-17
30th 1 Genesis 4: 2
31st 1 Genesis 4: 4
32nd 1 Genesis 4: 5
33rd 1 Genesis 4: 7
34th 1 Genesis 4: 8.10
35th O rds 16:18
36th 1 Genesis 3: 6
37th 1 Genesis 3:12
38th 1 Genesis 4: 5
39th 1 Genesis 4: 8
40th 1 Genesis 4: 8
41st 1 Genesis 4: 9
42nd 2 Exodus 20:13
43rd Basic ( http://www.synonymer.se/?query=element%E4r)
44th Ingrained delusions ( http://www.synonymer.se/?query=f%F6rdom)
45th Characteristics ( http://www.synonymer.se/mobil/?query=attribut)
46th 1 Ex 7: 1
47th Directly opposite ( http://www.synonymer.se/mobil/?query=attribut)
48th 1 Genesis 6: 9
49th Tall story ( http://www.synonymer.se/mobil/?query=vandringss%C3%A4gen&lang=)
50th But the Bible was right, page 35, Werner Keller
51st However, the Bible was right, page 36, Werner Keller
52nd But the Bible was right, page 37, Werner Keller
53rd But the Bible was right, page 38, Werner Keller
54th But the Bible was right, page 39, Werner Keller
55th But the Bible was right, page 40, Werner Keller
56th 1 Genesis 9: 11-17
57th Matth 24: 37-39
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)