Därför blev jag kristen - Kapitel 1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förord av Bength Gustafson
Författarens prolog
Kapitel 1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
Kapitel 2. Mitt Gudsmöte
Kapitel 3. Mina synpunkter på ateismen
Kapitel 4. Min kristna syn på människan, livet och Gud
Författarens epilog 

FÖRORD AV BENGTH GUSTAFSON:

Jag har fått förmånen att få skriva detta förord till Ronny Almroths självbiografi och jag gör det med inslag av bävan, därför att det han så realistiskt beskriver handlar om något så avgörande som liv och död, tid och evighet.

Ronny Almroth har gjort en fascinerande, men lika allvarlig som tankeväckande ”livsresa”. Med en tydligt uttalad ateistisk utgångspunkt och med en farlig kombination av både cynism och självförakt, kvinnoförakt och förakt för kristen tro och för kristna människor, så balanserade han under en avgörande tid i sitt liv mellan självmordstankar och viljan att leva. Men Livet och den Gud som är Livets ursprung segrade över både ateismen, cynismen och föraktet.

Ronny Almroth berättar om sitt personliga möte med den Gud, som är en evig och personlig Gud – ett radikalt ”Gudsmöte” med tydliga alternativ: ”Himmel eller helvete?

Idag gör Ronny Almroth en helt annan ”livsresa” som kristen, och med en kallelse över sitt liv, att stå upp och försvara Bibeln och klassisk kristen tro, inför både sekulära och kristna människor. Något som är mer aktuellt än någonsin.

Läs och låt dig påverkas av det Ronny Almroth berättar!

Storvreta den 17 augusti 2015
Bength Gustafson

FÖRFATTARENS PROLOG:

Detta är mitt vittnesbörd av hur mitt liv utvecklades från att ha varit en ateist till att idag bekänna mig till, och aktivt försvara kristen tro.
Det är en serie på fyra kapitel där varje avsnitt behandlar en egen utsaga som pedagogiskt ska avhandla följande innehåll:

1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud
2. Mitt Gudsmöte
3. Mina synpunkter på ateismen
4. Min kristna syn på människan, livet och Gud

Anledningen till att det är fyra kapitel, är för att läsaren enkelt ska kunna läsa det som intresserar henne främst, men också för det enkelt ska kunna läsas ett kapitel i taget då det inte går lämna något bokmärke.
Jag rekommenderar dig som bekänner sig som ateist att läsa åtminstone de första två kapitlen (1. Min sekulariserade syn på människan, livet och Gud, samt 2. Mitt Gudsmöte) innan du läser min kritik mot ateismen.
Gör du inte det kommer du bli osakligt arg på mig och kan inte sätta dig in i min situation och bittra erfarenhet jag har av den livsåskådningen. Huruvida du läser alltsammans, och ändå vill diskutera min kritik mot ateismen är upp till dig. Du är välkommen med det.
Jag har provat den livsåskådningen och vet vad det erbjöd mig, därför har jag gjort ett aktivt val att lämna det jag själv under en betydande period av livet hyllade som det enda vettiga synsättet i livet och världen.

Mitt vittnesbörd du kommer läsa om utspelar sig mellan ca 13 till 20 års ålder. Under den här periodens gång så utvecklas en alltmer cynisk syn på livet, människan och Gud.
Syftet med denna serie är att ge exempel på hur det kan ta sig uttryck när ett möte sker mellan den Gud som är centralgestalten i bibeln och den lilla människan.
De namn som förekommer i självbiografin är fingerade.

Mitt sekulariserade hem-
Jag föddes in i ett sekulariserat hem som inte på något vis var kristet, religiöst eller kyrkligt intresserat överhuvudtaget. Det närmaste jag kom kristen tro under barnaåren är då jag har ett stillbildsminne från kyrkans barntimme. Hur detta påverkade mig får du läsa om i kapitel två "Mitt Gudsmöte" där jag beskriver varför jag bröt mig ur gudsförnekelsen och accepterade vad mitt samvete sa till mig om den kristna tron.

Det förekom aldrig samtal om den bibliske Gudens existens i vårt hem, jag har dock minnen av att vänner till mina föräldrar fört på tal med de om Gud fanns, men min far hade inte några svar att komma med.
Några julottor, eller besök i någon kyrka vid högtidliga tillfällen förekom inte i vår familj heller, det var ganska avskalat, sekulariserat med andra ord. Under tonåren så blev det dock en del få besök i en svenskkyrklig församling eftersom familjesituationen hade förändrats med en ny hustru hos min far. Hennes gudstro medförde att det var något naturligt i att besöka kyrkan emellanåt och det var något av det sämsta jag kände till. Som yngre tonåring tyckte jag att kyrkbesöken var en meningslös religiös ritual som inte hade något värde överhuvudtaget för mig. Gud fanns nog inte, och det var dessutom ointressant att ens vilja veta det. Livet hade viktigare frågor att bemöta då.

Min sekulariserade syn på människan-
Tonåren har sin gilla gång och identitetskrisen slog även mig, vem är jag? Hur är jag? Vad är meningen med livet? Under tonårens gång så genomgår jag utmaningar som så många i livet möter, yrkesval, kärleksproblem, livets mening, goda förebilder som saknas, motgångar i olika åtaganden och slutligen en depression som aldrig går över. Deprimerad kan alla bli och det är inget allvarligt i detta, det är den obrutna depressionen som är farlig. Därför som livet tog sin utveckling för mig var något av det värsta jag tror en människa kan uppleva. Människan har överlevt krig, naturkatastrofer, livslånga sjukdomar, svek, hat och mycket annat av krissituationer. En depression som borrar ner sig allt djupare i en människas psyke under årens lopp och som slutligen erbjuder självmord som en utväg ur ett mentalt fängelse utan nyckel, det tror då jag är något av det värsta en människa kan uppleva när hon psykologiskt sett dör inombords.
Därför att fråga sig vad meningen med livet är, har sin ursprungliga grund i att människan faktiskt har ett syfte med sin tid på jorden, men att sakna svaret och slutligen vilja begå självmord så snart man vaknat är nog värre än något annat lidande. I varjefall är det min personliga uppfattning.
Parallellt med min känsla av meningslöshet och depression under tonåren så började jag ta för mig i livet och bröt mot det svaga samvete som fanns kvar. Moral och etik var sådant som hörde äldre generationer till. De gillade såkallade moralkakor. Livet var alldeles för intressant för att säga nej till situationer då jag med list försökte lägra kvinnor i deras svaga ögonblick. Allt sägs ju vara tillåtet vid krig och kärlek, vid egenkärleken då bör tilläggas. Så hur man fick en kvinna fanns det inga regler alls för, det var helt korrekt att framställa sig själv som världsvan och ytterst charmig, gärna när kvinnan var onykter dessutom. Någon föreställning att kärlek handlar om att söka kvinnans bästa fanns inte i tankelivet, hon hade en självklar ställning för mig, och det var gärna raklång. Här hade jag inga skrupler att manipulera vänner för att få dessa begär mättade.

Att lyssna på vänner som öppnade hjärtat i förtroende var en nitlott för de, för då visste de inte att deras livssituationer snart var på löpsedeln hos nästa vän. Jag drar mig till minnes när jag figurerade på ett av klassfotografierna under gymnasietiden, hur brett och fint leende jag har där. En fotografs stora glädje att få ett riktigt stomatolleènde, men hade fotografen vetat varför jag log så vackert hade nog det blivit ett etiskt dilemma där. I lokalen vår klass fotades i, så fanns en målning av ett litet mörkhyat barn från Afrika, och jag drog mig då till minnes att det fanns ett uttryck som jag skrattade gott åt, nämligen biafraneger. Biafra var en kortlivad stat i Afrika som genomgick ofantligt lidande under ca tre år, då mänskligheten nästan svalt ihjäl under åren 1967-1970. Barnen på fotona hade ett, i mina ögon, roligt utseende som direkt fick mig att skratta. Om du inte vet vad det är, så är det undernärda, skelettliknande småbarn som har en oproportionerligt stor mage i förhållande till sin magra kropp. Detta obscena utseende skrattade jag gott åt. 
Även under skolgången så hade jag ett morbitt intresse, t.ex. så besökte jag flitigt under en tid, en webbsida där besökaren kunde betrakta stora volymer av fotograferade lik. Döds och trafikolyckor, självmord av de mest groteska slag, dödssjukdomar, förruttnade lik, krigsoffer, naturkatastrofer och andra brutala, närgångna fotografier på döda kroppar och likdelar var ytterst intressant för mig då. Någon tanke på om detta var makabert slog mig aldrig. Det var mycket intressant att betrakta närbilder av detta slaget, ja, även diskutera det med andra.
Jag hade en föraktfull och mycket ironiserande attityd till homosexuella, jag skämtade så ofta om deras livsstil att några av mina vänner blev osäkra på min personliga sexuella läggning. De trodde att det var ett sätt för mig att slutligen "komma ut ur garderoben". Men så var det definitivt inte, jag gick så långt i de skämten att somliga associerade mig med detta, så de påbörjade den typen av skämt bara jag dök upp t.ex. på en pub. Jag avslutade den typen av skämt, gärna detaljerat.

Min sekulariserade syn på livet-
Livet var ett regelbefriat slagfält, det handlade om att vinna varje intresse, till varje tänkbart pris.
Moral och etik var begrepp jag hört talas om, mest i skolan och visste knappt vad det betydde, och intresserade mig inte för det. Livet var här och nu. Nu skulle jag ta mig fram, på bekostnad av andra om de stod i vägen för mina självförverkligande drömmar. De kunde gott bli liggande på livets väg bakom mig om de inte fattade bättre. 
I takt med att min depression djupnade så började mitt verkstads och motorintresse avta. Ungefär som om man häller aska på elden, långsamt dör man inombords. Meningslösheten började göra sig alltför hemtam och dagarna började upplevas som veckor. Meningen med livet då, var att bli antagen till den gymnasieutbildning som jag ansökt till, fordonsteknik med inriktning transportteknik. Väl när antagningsbeskedet var ett faktum så gjorde sig meningslösheten känd igen. Målet med livet var fullbordat, jag var i land, jag var i mål. Vad handlar livet om nu då? Ingenting, blev svaret. Så att ens vilja slutföra en yrkesinledande utbildning var inget som gav mig mål och mening med livet. De sista åren jag närmade mig tjugoårsåldern så var meningslösheten en daglig följeslagare. Alkoholen gjorde debut och lindrade ångesten för en kväll, några få timmar, för att vara väl tillbaka nästa morgon, ibland i kombination med gårdagens ogenomtänkta handlingar. Alkoholen fick en avslappnade effekt även under vardagskvällar och blev ett välkommet sällskap under gymnasietiden. Depressionen i kombination med meningslösheten och en subjektiv, liberal moral i mitt liv bidrog till att jag började hata somliga i min omgivning. Jag besökte en kurator på en ungdomspsykiatrisk mottagning regelbundet och förklarade mitt hat emot kvinnan i allmänhet och vissa i kvinnor i synnerhet. De var så dumma att de knappt kunde öppna en dörr. Om man utrotade pengar och kvinnor skulle världens största problem snart lösa sig som ett resultat. Ståndpunkten var tydlig hur jag kände för kvinnor. De skulle vara under mannen och göra som de blev tillsagda. Tanken på äktenskap var främmande, det fanns ingen anledning till att binda sig till något sådant formellt. Dessutom svor jag och förbannade äktenskapet när det kom på tal vid ett tillfälle.
Jag tyckte att jag var omgiven av nötter, alltså människor som var fullständigt  intelligensbefriade. Jag var Alfa och Omega i vår värld, alla andra kunde vara för sig själva i sina bubblor. Invandrarna i vårt land skulle vi gott och väl skjuta av som en slags gallring av djurbestånd man gör när en ras är för stor. Invandrarna tog våra kvinnor och var en ekonomisk belastning för samhället, de skulle helst bort från vårt svenska samhälle. Inte bara invandraren hade jag ett ont öga till, även Stockholmaren var en dumskalle. De kunde inte arbeta som en norrlänning, så dessa kunde gott och väl hålla sig i sitt "fjollträsk".
Cynismen tilltog och började vända sig mot mig själv tillslut. Självhatet, depressionen, meningslösheten bidrog till att jag hatade mig själv och vad jag än gjorde. Jag uppskattade i stort sett inget alls i mitt liv, så kuratorn som jag besökte föreslog att vi måste börja med att uppskatta något överhuvudtaget i livet. Jag fick börja tala med mig själv och uppmuntra mig själv på det verbala viset (våra ord har en förmåga att uträtta mer än vi tror) såsom t.ex. att: Nu knöt du skorna bra Ronny! Nu skar du en fin skiva bröd Ronny, och annat på infantil nivå. En omstart för att komma upp ur det självdestruktiva tänkandet. Det hjälpte inte och tvångstankar hade slagit följe sedan några år på att begå självmord. Dessa tankar övergick till att slå ut i tvångshandlingar. Självdestruktivt beteende började bli återkommande flera gånger i månaden, under vissa perioder, till den grad så jag försökte skära halsen av mig, snitta upp handlederna, skjuta skallen av mig, förgifta mig, eller se till att jag omkom i en trafikolycka. När jag väl var i dessa destruktiva moment så var det fyllt av självhat och grova svordomar kombinerat med hetsningar mot mig själv att verkligen begå självmord. Vansinnet visste inga begränsningar. Något som alltid hindrade mig från att slutföra självmordet var den lilla, svaga tanken: Det kan bli bättre! Hoppet är ju det sista som överger människan. Vid ett av dessa tillfällen, när jag av någon anledning befann mig ensam i en väns bostad, så ringde telefonen till deras bostad mitt i mitt självmordsförsök. Jag la ifrån mig kniven och svarade i telefonen, en felringning. Tanken slog mig direkt när jag hade lagt på telefonluren att det möjligen var Gud som låg bakom detta avbrott. Alla tvivel och tankar mot Guds existens tog omgående död på denna tanke. I det mest demoniska ögonblicket av livet så såg jag en stillbild framför mig, mina ögon var helt öppna och jag var i nyktert tillstånd, men trots detta såg jag en mörkgrå stillbild av min egen gravsten på en mörk kyrkogård med dödsdatumet uthugget, något datum under mitt tjugonde levnadsår (2001). Detta berättade jag inte för någon.

Jag blev remitterad till en psykolog som grävde i mitt förflutna flitigt och även anordnade farmaka till mig. Något säkert löfte på att jag skulle dyka upp vid nästa avtalade tid gick inte ge henne, jag visste ju inte om jag levde då! Så illa var det, ja, t.o.m. så illa att när jag vaknade så visste jag inte varför jag ens skulle försöka leva den dagen. Jag fick återuppfinna meningen med livet i stort sett dagligen för att inte vilja begå självmord. Det var nattsvart mörker som rådde i livet. I denna mörka, destruktiva period av livet så hade jag, i min ensamhet, dialoger med mig själv. Jag talade om för mig själv vilket lågt människovärde jag hade, hur meningslöst allt i livet var, och svarade på påståendena med jakande kommentarer.
Det var definitivt demoniskt emellanåt i mitt liv när jag blev ensam.

Min sekulariserade syn på Gud-
Min syn på Gud var tydlig, Han fanns inte!
Vi människor härstammade från aporna och vi hade inget syfte med livet, jag frågade min far varför vi levde och existerade, något svar fick jag aldrig. Så livets uppkomst var definitivt inte från Gud, att barn dessutom skulle vara en gåva från Honom var ett lustigt skämt. Så resonerade man möjligen förr i den religiösa tiden i landet. Barnen var det ju föräldrarna som satte till världen. Under min mellersta tonårstid så påbörjade jag en konfirmation inom svenska kyrkans regi, inte för något löfte om att få en moped från min far, för den använde jag till konfirmandträffarna, nej jag påbörjade konfirmationen eftersom andra i klassen tjatade på mig vänligt och jag gick med på det. Vi hade samtal där om kristen tro och jag minns att frågan kom upp för oss vilken gudsbild vi konfirmander hade. Jag hade ingen alls. Det var blankt för mig. Gud var för mig en tanke, ingen reell och existerande person. Efter ca halva konfirmationstiden så beslutade jag mig ganska abrupt att avsluta detta för det var ett meningslöst innehåll. Jag hade viktigare saker för mig under dessa tillfällen. Under tonårstiden så bad jag till Gud om hjälp i en situation när jag var ute på en spontan resa. Jag bodde hos min far, och det var sommarlov, någon gång under slutet av 1990-talet, och jag beslutade mig på stående fot att jag och min Erik skulle ta varsin moped och göra en resa på ca 140 km enkel väg till min mor. Efter ca 40 km så bröt regnet ut så min moped fick tändningsfel. Är du lite tekniskt kunnig förstår du vad det innebär när tändstiftet blir konstant duschat av regnvatten. Motorn dör omgående. Så jag och Erik fick avbryta äventyret och beslutade oss för att vända hemåt igen, fortsätta var uteslutet. Erik sträckte ut sitt ben framför sig och styrde min moped framför på hemvägen, men det var krävande så vi gjorde ett stopp på ett motell efter vägen. Ingen av oss hade råd med en övernattning där, så vi fortsatte resan hemåt. Jag fick idén att be Gud om hjälp här, och för att korta ner historien så startade faktiskt mopeden under min bogsering. Jag blev både överraskad och glad för detta och tänkte att Gud rimligen låg bakom detta. Men jag berättade aldrig för Erik att jag hade bett till Gud och fått svar. Med tiden så övergick detta till ett sammanträffande, Gud fanns ju inte.

Jag besökte under min gymnasietid en frikyrka, men det var mest av misstag, därför jag åkte bil med några kristna vänner som jag inte umgicks nämnvärt med, och de tog med mig till deras kyrka där det pågick julpynt, så någon gudstjänst var det inte frågan om. Alla var sympatiska och fina människor, men trots det så talade jag illa om de för min omgivning efteråt. Sådan var jag. Under det första utav mina fyra år i gymnasiet så lärde jag känna en kristen man, Peter, som tillsynes var fullt normal för att vara religiös. Han passade inte in i mina stereotyper som ålderdomlig, moraliserande, religiöst språkbruk och allmänt skygg för omgivningen. Kristna människor hade jag ett särskilt synsätt till i min värld, kände jag till någon kristen i en folksamling så stack han eller hon ut markant i min värld. Peter var så olik detta så jag hade svårt att tro att han verkligen var kristen som en annan man i klassen sa till mig. Jag frågade honom själv om påståendet stämde, och det gjorde det. Vi blev snabbt vänner och jag satte stort värde på honom. Jag besökte Peter i hans hem och fick möta en ytterst sympatisk familj som var medlemmar i den frikyrka som jag besökte under julpyntandet. När det gällde kyrkan så var min åsikt tydlig, det var en förljugen pseudovärld som saknade verklighetsförankrade värden. Mannen i fronten, pastorn och prästen, ledde ett rollspel där bibeln var en gigantisk sagobok som säkert gav dessa ambivalenta människor en slags religiös uppmuntran så de orkade leva ännu en vecka i sin låtsasvärld. Gud fanns ju inte, så de var besynnerliga människor. Jag hade vissa kritiska frågor till min vän som t.ex. varifrån mörkhyade människor kom ifrån. Peter berättade vid ett tillfälle att Gud hade lindrat huvudvärk för honom i samband med att en pastor bett för honom. Javisst tänkte jag, det var ju säkert sant! Ironin var alltid nära tillhands. Så kristen tro var alltså ett religiöst tankesystem, en ideologi, likt alla andra religioner som ändå bara binder upp människan i träldomsok. Du skall och du skall icke! Så lyder lagen. Så, eftersom Gud inte fanns, så var kyrkan ytterst motbjudande för mig. Jag klarade mig bra utan den, och den hade definitivt inget att erbjuda mig. Jag hade ju ett liv att uppleva som exkluderade allt vad religion och ritual ens skulle kunna erbjuda. Gud finns inte, religion skapar krig, låt oss sluta tala om allt detta. Det var ungefär min filosofi gentemot all form av tro.

I allt detta gudsförnekande så var jag ändå uppriktig och erkände min osäkerhet kring frågan om Guds vara eller icke vara. Helt övertygad var jag inte om Guds inexistens, men OM Han fanns så var han den grundläggande orsaken till alla mina problem i livet. Någon tanke på handling och konsekvens i livet fanns inte. 

I nästa kapitel får du veta hur jag blev konfronterad av bibelns Gud i det personliga valet mellan himmel och helvete.
Väl mött!