måndag 17 augusti 2015

Därför blev jag kristen - Kapitel 2. Mitt Gudsmöte

Oktober 2001 så var jag precis inflyttad till Åkersberga, norr om Stockholm, för jag hade blivit erbjuden en anställning i ett mindre företag i Stockholm. Efter någon vecka på plats så minns jag att min tidigare kristna gymnasiekamrat, Peter, var bosatt i Uppsala. Det var nämligen så att vi hade det första året i gymnasiet gemensamt. Peter och hans familj flyttade sommaren 1998 till Uppsala för fadern i familjen hade upplevt Guds tilltal att studera teologi på en bibelskola i en av församlingarna där. Jag ringde upp honom och någon vecka under november månad så träffades vi, hans yngre bror, John, var också med på träffen. Det var ett glatt och betydelsefullt möte för oss alla. Under kvällens gång så kom jag in på existentiella frågor. De var ju grundlurade, Gud fanns ju inte, utan det var ett mycket detaljerat och utstuderat tankesystem som en del sinnessvaga individer fick någon slags religiös placeboeffekt ur, som hjälpte de leva en vecka till i vårt samhälle som var dekadent i deras åsyn. Jag hade en rad insinuativa frågor till de som de förvånansvärt nog hade svar på.
T.ex. frågan om ondskan i vår värld, det var Djävulen som ytterst sett låg bakom detta. Även Jesu död på korset kom vi in på, som du läste i förra kapitlet så berättade jag om ett stillbilds minne då jag var närvarande på kyrkans barntimme när jag var liten. Där tror jag personligen att tron på ett evigt efterliv tydliggjordes i mig. Därför hela tiden under min tonårsperiod så var jag helt övertygad om himlens och helvetets existens. Jag trodde i min enfald att jag skulle komma till himlen när jag dog. Med detta sagt, så menade jag inte den himmel som bibeln så tydligt ger en detaljerad beskrivning utav, utan en form av sekulärhumanistisk klubb i efterlivet, utan Gud naturligtvis. Varför himlen fanns, Vem som skapat den, Vem och vilka som befinner sig där och varför helvetet existerade var frågor jag aldrig reflekterade över. Så, när mina vänner började tala om Jesu död på korset så kände jag så väl igen det religiösa mantrat "Jesus dog för dina synder". Javisst gjorde han det! Även det var jag övertygad om, men någon reflektion överhuvudtaget om Vem Jesus var, varifrån Han kom och varför Han dog på korset reflekterade jag aldrig över.
Jesus dog på korset, himlen och helvetet fanns, det visste jag så väl, men Gud fanns inte! Iallafall, så förklarade mina vänner pedagogiskt att redan i edens lustgård så gick Adam och Eva sin väg från Gud, och mänskligheten har fortsatt så.
Detta kallas synd, och synden skall straffas. Väljer människan att hålla fast vid synden så faller straffet på individen, och inte på den oskyldige Jesus som tog det personliga straffet proaktivt på sig. Detta var en nyhet för mig som högg till i hjärtat, jag visste så väl vad mitt samvete registrerat och påtalade för mig under livets gång. Jag förstod där och då med mina vänner, att jag hade syndat, och stod då skyldig inför bibelns Gud. Detta erkände jag naturligtvis aldrig för mina vänner utan stolt och högmodig som jag var så spelade jag oberörd. John presenterade för Peter den kyrka som John var medlem i, Södermalmskyrkan, och där tänkte jag aldrig sätta min fot. Det gick ca 10 dagar och jag minns så väl hur jag befann mig inne i centrala Stockholm när jag drabbades av något som kallas för syndanöd, när jag tänkte på vad mina vänner hade sagt till mig. Det innebär att en människa i djupet av sitt samvete, vet att det finns en destination som hon kommer deporteras till som kallas helvetet. Allt vad helvetet innebär kan man inte fullt ut veta nu, men den mest intensiva eld och plåga som går att föreställa sig är inte nog. Jesus talar om maskar som äter på kroppen, gudsfrånvaron, eld som aldrig släcks, den personliga fria viljan är människan fråntagen, och evigheten i detta tillstånd är bara något som helvetet innebär fullt ut. I mitt fall visste jag att jag skulle brinna för resten av min existens i helvetet, och detta var extremt motbjudande, ja så motbjudande att jag inte visste vad jag skulle göra av mitt liv. Vad gör jag åt detta? Hur kommer jag undan? Jag måste till varje pris komma undan detta! Då började jag använda intellektet och tänka mig fram till egna lösningar, kanske jag kan gå ett slags 12 stegs program i en kyrka så säger prästen sedan att jag är religiös, bara jag kommer undan helvetet! Jag visste inte vad jag skulle göra, men det var några intensiva, skräckinjagande timmar den lördagen som mjukade upp mig rejält för nästa dag. Denna syndanöd var lika stark i mitt samvete likt självmedvetandet.
Det var en lögn att försöka trycka ner detta syndamedvetande och bortförklara det som religiösa vanföreställningar. Jag visste av hela mitt samvete att jag var en syndare som var i behov av syndernas förlåtelse!
All ateism, med evolutionsteorin, smarta argument mot Guds eventuella existens, allt av distanserande till kristen tro tappade grund och fog för mig då. Allt vad jag hade trott och accepterat tidigare inom ateismens ramar betydde ingenting längre, jag visste att jag var en skyldig människa inför min Skapare, bibelns Gud! Här vill jag tillägga, att dessa "religiösa vanföreställningar" som somliga vill kalla det, inte var ett resultat i mitt liv då jag undermedvetet eller medvetet sökte efter Gud eller försökte få något religiöst behov mättat. Detta syndamedvetande drabbade mig då jag under några timmar sökte efter prostituerade kvinnor och lösaktiga sexuella relationer. Så lång som möjligt från en uppriktigt längtan efter vare sig Gud, religion eller döva ett känsligt samvete med andra ord.  
Det blev söndag, John ringde mig och frågade om vi skulle göra något under kvällen? Javisst kunde vi det svarade jag. Detta "något" var ett planerat besök i den församling han tillhörde, och det visade sig vara väl tänkt att inte informera mig om att vi skulle till kyrkan, för då hade jag backat ur direkt. Vi möts, kliver av tunnelbanan och går över ett övergångsställe som slutar direkt vid entrén till Södermalmskyrkans lokal. Medan jag befann mig på övergångsstället försökte jag finna en trovärdig lögn för att inte gå in i kyrkan, men något svepskäl kom jag inte på under dessa korta metrar.
Väl inne i kyrkan så introducerade John mig för sina vänner och de var förvånansvärt sympatiska och belevade. Nästan så jag tvivlade att jag var i en kyrka. Alla stereotyper om stela och moraliserande typer som inte talar avslappnat och hela tiden är så fyllda av samvetskval så de knappt vågar skämta om något, togs det snabbt död på när jag mötte dessa.
Gudstjänsten började och jag som enbart gästat svensk kyrkliga gudstjänster var stort överraskad av glädjen och den fria musiken som föregick själva predikan. Orgeln fick vila med andra ord, någon psalmbok hade man inte heller.
Predikan var energisk och faktiskt rolig under vissa moment, trots jag inte förstod allt vad predikanten sa, så kände jag väl igen det som mina vänner sagt till mig tidigare. Det förekom tungomålstalande i samband med gudstjänsten och jag hade delade känslor kring detta. Dels fascinerades jag över det, men i en Hollywoodfilm (Cape Fear, 1991) figurerade tungomålstalande i ett skräckladdat sammanhang med ond bråd död, så min bild av detta var att psykiskt sjuka människor ägnar sig åt detta. Gudstjänsten avslutas och John frågar mig direkt då om jag ville bli frälst, ja, då hade jag en motfråga: Får jag lämna sammanhanget och inte ha något med detta att göra längre om jag ber en frälsningsbön?
Ja om jag så önskade, var svaret jag fick.
Bra, då ville jag bli frälst!
Jag gav mig inte obetänkt in i något sammanhang. Vi bad en bön till Gud om förlåtelse för mina synder och nu var jag räddad från helvetet! Någon längtan efter församlingsgemenskap hade jag inte, jag förstod att jag skulle lägga av med alkoholen och svordomarna. Men det var allt jag visste då.

På femte dagen, en fredag, så kom jag på att under dessa fem dygn har jag inte levt plågad under några självdestruktiva tvångstankar med åtföljande tvångshandlingar. Ingen självhatisk tanke, ingen självmordstanke, inget självmordsförsök mot min egen vilja, ingen gudsförnekande tanke, inget av allt detta destruktiva som varken psykologin och farmaka försökte lösa. Inget bet på min psykiska ohälsa, förutom syndernas förlåtelse som bröt allt i ett ögonblicks verk!
Jag var den lyckligaste människan på jorden, och Jesus, Guds Son hade frälst mig!


I nästa kapitel så får du veta vad som formade min världssyn och varför jag ställer mig kritisk till ateismen i varje form i vår värld.
Väl mött!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar